Visst kan det vara klädsamt när en f d statsminister vill presentera sin senaste memoarliknande bok under titeln Lärdomar Personliga och politiska. På det sättet har han fått med tre viktiga ledord, där lärdomar naturligtvis är det tyngsta. Ett innehållsrikt liv ger förvisso sådan kunskap hos alla som haft tillfälle att vandra på livets långa stråt, som man ibland uttrycker det.
Fortsätter vi på det temat så är våra båda kvällstidningar med huvudstadsanknytning enstämmiga om vad som är viktigast. Carlsson vill byta valsystem eftersom dagens politiska samhälle, med blockpolitik, automatiskt också skulle tala för att införa majoritetsval istället för de proportionella val som gäller idag.
Kan man verkligen tolka ”viktigheten” enbart på det sättet? För egen del brukar jag ha ett måhända primitivt sätt att inledningsvis bedöma en ny bok – jag börjar längst bak och ögnar igenom personregistret liksom litteraturlistan. I det här fallet betyder det att en lång rad namn från nutid passerar i alfabetisk revy, från moderatledaren Ulf Adelsohn till Christina Örvi, Carlssons privatsekreterare. Så långt kan man säga att det gäller en form av svensk nutidshistoria. Dessutom undviker vi lättare att enbart ägna oss åt det yttre skeendet för Carlssons del, nämligen tiden från Tage Erlander via Olof Palme till hans egen ministertid med därtill hörande dagsaktuella men vanligen snabbt förbiilande detaljer.
Vad annat utifrån personregistret hör till Carlssons åttioåriga liv? Några exempel: Carl Jonas Love Almqvist och hans kamp för kvinnans rättigheter i förhållande till yrkesliv och män, liksom Ludvig van Beethoven och Benny Goodman där musikens förtrollade värld var memoarskrivaren till hjälp och tröst. Eller varför inte Nelson Mandela och den ihärdiga kampen för människors likaberättigande liksom slutligen Filminstitutets chef Harry Schein, här kallad för en ”kulturpolitisk gigant”. Med avsikt har jag lyft fram namn som kanske inte kan väntas uppträda på svensk statsministernivå. Det är dock ett urval som enligt min mening har ”hållbarhet” bortom den ständigt föränderliga politiska bilden.
Baksidestexten betonar att boken innehåller personliga texter och det kan jag hålla med om trots att memoarer vanligtvis brukar ha det attributet. Vidare sägs att religionen kan man inte tänka bort trots att Carlsson själv lämnade statskyrkan för drygt femtio år sedan. Dessutom upprepar han ofta hur en politiker måste leva för att kunna uppfattas som trovärdig. Detta är idel ”mjuka synpunkter” samtidigt som att de täcker bokens titel ”Lärdomar”. På det sättet rör det sig om en liten men inspirerande bok om en enskild politikers funderingar och livsstil.
Slutligen kan också Ingvar Carlssons bok uppfattas som vägledande och föredömlig för de bröder och systrar i skrået som idag står mitt uppe i sin livsgärning men snart nog har att börja fundera på egna memoarer.