Den 28 augusti stängdes riksinternatet Lundsberg på grund av att ännu en misshandel ägt rum där. Stängningen är tillfällig, men uppmärksamheten kring den har varit omfattande och väldigt lägligt kommer nu också Agnes Hellströms reportagebok om de tre riksinternaten – Att vara utan att synas.
Hellström har familj med anor, slott och förmögenhet och har dessutom själv erfarenhet av internat, 1998 tog hon studenten på Sigtuna. Hon invigdes som nykomling på skolan genom att tvingas kräla runt i gamla matrester, men tog igen det med råge senare. Bland annat skrev hon en porrnovell som hon läste upp inför två ”nollor” som satt bakbundna i en källare iklädda endast kalsonger och en bindel för ögonen. Skulle de få stånd eller inte? Förödmjukas skulle de hur som helst. Hon skäms fortfarande för tilltaget.
För några år sedan skrev Hellström en roman som utspelade sig i internatmiljö och efter det var det många som tog avstånd från henne, både släkt och vänner. Nu tar hon ett steg till när hon granskar de tre internaten Lundsberg, Sigtuna och Grennaskolan. Hon bryter den tystnadskultur som härskar i överklassen och på internaten. Utåt ska man vara lojal, annars sviker man. Så lyder den oskrivna regeln. Att hon inför arbetet med den här boken inte fick möjlighet att komma in på Lundsberg säger också en del om hur sluten den världen är. Det är inte ok att det rotas runt.
Hellström berättar sin familjs historia och internatens, hon går igenom deras finansiering, status, värdegrund och struktur. Och inte minst kamratuppfostran som är en av grundbultarna i skolornas traditioner, åtminstone gäller detta Lundsberg och Sigtuna.
Det innebär att yngre elever ska underordna sig de äldre och sker inte det ska de bestraffas. Misshandel betraktas av ledningen som ”pojkstreck” eller ”hyss” som man inte behöver ta så allvarligt på. Så de vuxna vänder ryggen till.
Det är en kultur som sitter i väggarna och inte tycks rubbas av att regelverket ändrats på Skolinspektionens uppmaning. Det framgår tydligt av alla de uttalanden som gamla och nya elever gör i boken. Många är förvånade att ingenting händer, att detta får fortgå år ut och år in. Men som Hellström säger ”utan våra röster förändras ingenting”. Därför är Hellströms öppenhjärtighet välkommen.