I mars 1985 klev Michail Gorbatjov upp till posten som det sovjetiska kommunistpartiets generalsekreterare och ledare för den ena av världens supermakter.
Ung, frisk, helnykter och med en snygg fru tog han itu med att reformera landet bort ifrån den sovjetiska stats- och partiapparatens rigida syn på sitt folk och på världen. Fria val, ett befriat kulturliv, friare fabrikschefer, kärnvapenavtal med USA, ett Afghanistan utan sovjettrupper och till sist ett helt frigivet östeuropa.
Se där vad Gorbatjov hann genomdriva - frivilligt eller ofrivilligt - innan verkligheten hann ikapp honom.
Partibyråkratin, armén, KGB slog till bromsarna. Alla visste behovet av reformer, men inte i Gorbatjovs tappning. De fick nog i augusti 1991 och avsatte, "sjukskrev", honom. Den liberalt sinnade sovjetdiktatorn Nikita Chrusjtjov hade petats bort ett par decennier tidigare med liknande metoder och av samma orsaker:
- Rör inte det heliga Partiets makt! Beblanda dig inte med imperialisterna!
Svamla inte om demokrati! Och rör absolut inte våra privilegier!
Gorbatjov kom visserligen tillbaka, men endast för en kort och fullkomligt absurd tid då landet hade två statschefer: Gorbatjov och Boris Jeltsin.
Jeltsin hade, buren av en massiv folkopinion, valts till delrepubliken Rysslands president och manövrerade med Ukraina och Vitryssland bort Gorbatjov och till sist hela Sovjetunionen.
I sina memoarer är Michail Gorbatjov mycket bitter mot Jeltsin som han beskriver som inget bättre än en maktfullkomlig fyllskalle vilken intrigerade med vem som helst, t o m amerikanska CIA, för att krossa sovjetlandet och generalsekreteraren.
Det är inte riktigt juste mot Jeltsin. Jeltsin var visserligen bullrig och ofta bakis, men hade stor politisk talang och kände sitt folk, ryssarna, bra mycket mer än Gorbatjov gjorde. Inte minst var Jeltsin kunnig om cynismen och opportunismen inom kommunistpartiet. Den idealism som Gorbatjov trott existerade inom partiet och som han kunde bygga sin "perestrojka" på, var sedan decennier begraven, likviderad inte av yttre fiender, utan av partiets egna stelbenta dogmer.
Gorbatjov var idealist, moralist, humanist, ytterst sällsynta egenskaper hos en sovjetisk toppolitiker, vilket också resulterade i att han 1990 fick Nobels fredspris. Samtidigt tycks han ha varit ytterst naiv: han trodde tydligen uppriktigt att "apparaten" entusiastiskt skulle omfamna hans reformidéer, t o m
gamla fossiler från stalintiden som Andrej Gromyko (Mr Njet i FN) och krigsministern Dmitrij Ustinov som lett det sovjetiska fiaskot i Afghanistan.
Gorbatjovs memoarer är, man tvingas konstatera det, trista, lika upphetsande som en cementfabrik. Cement skriver han en del om. Cementproduktionen gick upp under hans tid vid makten, allt annat ned.
Han skriver fyrkantigt, stelt, opersonligt, chockerande passivt om sin egen
roll i det stora dramat: "Det beslöts..." "Partiet beslutade...", helt olikt den drivande, dynamiske Gorbatjov som utan fruktan kunde stiga ur sin limousin och tala till enorma folkmassor om "den socialistiska omdaningen".
Mer personlig blir den forne sovjetiske statschefen i hembyn Privolnoje i Sydryssland. Han minns fattigdomen, hunger (fast utelämnar kollektiviseringens fasor) och hur han stolt rattade jordbruksmaskiner och "Gazik" (en sovjetisk jeep) bland vetefälten.
En fotnot till historien: Raisa Gorbatjova var en mallgroda. Det verkade i alla fall Michails mamma Maria ha tyckt när hon presenterades för sonens tillkommande. Diplomater som senare träffade henne i maktens Kreml hade samma uppfattning; en viktigpetra som inte hade djupare kunskaper i politik, ekonomi eller sovjetfolkets tillvaro, trots en examen i sociologi. Hon var mer intresserad av konfektion än av kommunism och hela landet skvallrade om Raisas turer i Londons lyxboutiquer.
Gorbatjovs tid vid Moskvauniversitetet ger bilden av en ung politisk streber, med vissa romantiska inslag. Den tjeckiske reformkommunisten Zdenek Mlyn'ar som var Gorbatjovs studiekamrat har i sin bok Nattfrost skrivit mycket mer levande om denna tid i Sovjet, de omtumlande åren efter Josef Stalins slaganfall och död.
Gorbatjovs namn i dagens Ryssland förknippas med politiskt kaos och ekonomisk anarki, inte med frihet och moralisk lyftning i ett land som alltid varit förslavat av tsarer och kommissarier.
– En skurk! En politisk idiot, kan man höra Gorbatjov beskrivas som i dagens Ryssland.
Statsvetaren Dmitrij Furman ger i ett efterord i boken ett riktigare omdöme om generalsekreterarens tid vid makten:
– Gorbatjov hade modet att rasera ett imperium byggt av blod. Han introducerade begreppet moral i ett amoraliskt system. I historien kommer han att vara en av Rysslands viktigaste politiker.