Världens centrum är med nödvändighet den plats man bor. Var annars? För Bengt Berg är hemvistet navet i hans utflykter till den större världen, men också den plats han alltid återvänder till. I informell essäform målar Berg först upp en lägesbeskrivning över glesbygden, med en historisk fond av närhet och byagemenskap, avlöst av en allt aggressivare utvinning av naturresurser. Upplevelsen av att vara klämd mellan historiens dörrar är påtaglig, och det är kanske ur den känslan som driften att resa och se nya platser delvis kommer. Bengt Bergs främsta inspiration att dikta kommer i alla fall från hembygden, och i den fina prosadikten Lägesrapport – Mot vinter, till och med vår, är författaren i sin vanliga lyriska högform. /Natten är övergående, precis som månen./Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det./Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått/ i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska./
Världen, i just denna volym, består av resor i Rumänien, Grekland, Tanzania, Zanzibar, Portugal, Brasilien, Indien... ja, det fattas inte många kontinenter i globetrottern Bergs reseloggbok. Den gemensamma nämnaren är de nära mötena med människor på de olika platserna, som om Berg expanderat sitt värmländska sätt att se på människor. Bildmaterialet tar faktiskt loven av texterna, även om Bergs resereportage alltid är läsvärda. Kanske den ovan citerade dikten, med sin problematisering av vad orden kan göra och beskriva, pekar mot en förskjutning i resandets gestaltning, från att beskriva till att VISA.
Och vad är det han vill visa då? En ung brasiliansk mor med sitt barn på armen, ett leende mot fotografen, och en högst bedagad husfasad; ekvationen handlar om hopp, som går som en röd tråd genom bildmaterialet. Fotografierna av människor som badar, går i skola, arbetar, färdas i ett stadslandskap, betonar just livskraft och hopp, utan att för den skull blunda för de omständigheter människorna lever under. Det globala perspektivet kan tyckas göra Värmlands egna problem för små för att ens beröra; man anar en återhållsamhet i beskrivningen av glesbygdens hotbilder.
Det rika bildmaterialet gör Värmland-Världen, tur och retur mer tidlös än vad texterna gör, som i vissa fall är tidsbundna, och skulle behöva mer utbrodering för att fungera även efter t ex ett årtionde, när nya krig och oroshärdar tagit de gamlas plats.