Populärhistoria om kommunismen genererar ofta tegelstenar tjocka nog att resa en ny Berlinmur. Nu kommer en tjockis till, den amerikanska journalisten och Pulitzerprisvinnaren Anne Applebaums Järnridån, 657 sidor.
Den kunde ha bantats 200 sidor och sparat ett antal för jordens klimat viktiga tallar, granar eller vad nu pappersmassa tillverkas av. Mycket hon skriver om har andra skrivit bättre.
Applebaum skildrar t ex Sovjetarméns brutala framfart mot de tyska kvinnorna i andra världskrigets slutskede. Det var ofattbart grymt – men ett tema som redan under 60-talet behandlades mer initierat och skakande av hennes landsman Cornelius Ryan i boken Slutstriden.
Man undrar: när skriver en amerikan om amerikanska våldtäkter på tyskor? Fransyskor? Unga vallonskor? Blonda, bömiska bondflickor? Alla yankees i Eisenhowers invasionsarméer kan rimligen inte ha varit kyskt stilfulla som Henry Fonda i Den längsta dagen eller Tom Hanks i Saving private Ryan. Med visiret öppet och gylfen knäppt. Eller?
Det är sant, som Applebaum skriver, att de segrande ryssarna krävde enorma krigsskadestånd av de besegrade – men författaren missar att tala om att detta inte enbart var av ondo. Det halvt efterblivna Ungern industrialiserades och betalade ryssarna med maskiner och bussar – de kallades ”Ikaros” och rullar fortfarande här i Moskva och andra ryska metropoler, till synes lika outslitliga som en gammal Volvo PV.
Av det kuvade Finland krävde Moskva fartyg. Finnarna – ett land av bönder och torpare – byggde till sin egen häpnad upp världens mest avancerade varvsindustri med spinoff-effekter inom hela den krigshärjade ekonomin . Alla som idag köper sig en Finlandskryssning eller ringer med Nokias mobiler borde tacka ryssen!
Applebaum har inte murat upp ett litterärt storverk men tillverkat hyfsad journalistik i ämnet: hur överleva en revolution importerad på gevärsbajonetter? Och som exempel tagit Ungern, DDR och Polen perioden 1945-1956. Dess ledare, tysken Walter Ulbricht, ungraren Matyas Rakosi och polacken Boleslaw Bierut, hade efter exil i Sovjet vänt tillbaka hem med de sovjetiska tanksen. Med i bagaget fanns Moskvas instruktion: bygg ”folkfronter” med andra partier – men se till att inrikesministeriet och polisen hamnar hos er!
Idag kan man känna avsmak för de gamla uvarna och deras metoder att bygga upp sina ”folkdemokratier” – men kanske finns även plats för en smula beundran. Uppgiften torde ha tett sig gigantisk, titanisk. Detta var Timmen Noll mitt i Europa, 1945. Länderna var i aska, Berlin utbombat, kulturstaden Dresden i smulor, i Warszawa fanns inte sten på sten för att tala med Czeslow Milosz.
Tyskarna hade nyss varit goda nazister, nu skulle de bli goda kommunister. Det var en omöjlig sits. Av Ernst Thälmanns förkrigskommunister fanns bara en spillra kvar. Nyrekrytering av nöden och kraven för medlemskap fick modereras. Det bruna kunde ju tvättas bort. Ulbrichts parti vände sig särskilt till de yngsta, minst perverterade av nazismen, och grundade ”Fri tysk ungdom”. Med sitt marscherande i käcka uniformer kunde visserligen FDJ erinra om Hitlerjugend, men organisationen deltog även i det livsviktiga återuppbyggandet med arbetsbrigader i de raserade städerna och skördearbete på landet.
Ungdomsrörelsen med sitt motto om tro, lydnad och disciplin blev en DDR-statens hörnpelare ur vilken vaskades fram partichefer, ministrar för sport (viktigt), kultur (inte lika viktigt) industrikombinatsledare och statschefer. En av dem var Erich Honecker, den siste DDR-ledaren (bortsett ett par timmar med Egon Krentz, även han f d DJ-funktionär) innan muren raserades.
Av den tyska industri som fanns kvar i den östra delen av landet, tog ryssarna med sig det mesta hem - hela fabriker ned till minsta skruvmejsel och civilbefolkningens armbandsur. Ryssar samlade maniskt tyska kvalitetsklockor. Det kan vara sant eller en skröna – men enligt Applebaum tvingades sovjetpropagandan retuschera det världsberömda fotot av ryssar hissande sovjetflaggan över det tyska riksdagshuset eftersom en av soldaterna hade inte mindre än tre stulna klockor på handleden!
Av alla Moskvas nya vasaller i Öst- och Centraleuropa var tyskarna de snabbaste att anpassa sin kulturpolitik efter sovjetisk modell. Ut med experiment, in med socialrealism. Ut med Picasso, in med Lenin. Berthold Brecht, den store dramatikern, hade frivilligt inställt sig under de nya fanorna med pukor och fanfarer men fick snart huka sig under makten och statscensuren.
Kommunismen, om än artificiell och via sovjetiska tanks, hade kommit för att stanna. Men partiet förstod att tomma paroller om ”Vänskap med SSSR” och Stalinklyschor inte skulle locka tveksamma intellektuella, forskare, lärare, musiker, konstnärer, vilkas kraft och inflytande man behövde för statens andliga uppbyggnad.
Partiet sökte sig i det syftet tillbaka till den ”rena” tyska historien, före Hitler. Man adopterade Goethe, Schiller och Bach som ”sina” tyskar. De hade alla verkat i Weimar och Leipzig, territorium som nu ingick i det kommunistiska Östtyskland. Beethoven kunde inte så enkelt inlemmas i det nya, goda Tysklands kulturarv, eftersom han olyckligtvis fötts i Bonn, central för de onda, ”revanschistiska” krafterna i Västtyskland men hans musik spelades i östtysk radio.
Radion blev partiernas viktigaste propagandainstrument. I polsk radio spelade Wladyslaw Szpielman Chopin vars musik varit stoppad under den nazityska ockupationen. Precis som tyskarna tvingades de polska partiet under Bierut sanktionera sitt styre genom att anknyta till den stora nationella traditionen med Chopin och poeten Adam Mickiewitz, trots att dessa var kända som antiryska och illa passade in i det nya sovjetiska socialrealistiska schemat.
Szpielman hade överlevt förintelsen, arbetade vid polska radion till 1963 och skrev självbiografin Pianisten som med tiden blev en storfilm, regisserad av tidigare landsmannen Roman Polanski.
Innan Polanski intog Hollywood hade han gjort film i hemlandet och tillsammans med Andrzej Wajda skulle han ge polsk film världsrykte. Visserligen utan att partiet jublade. Wajdas klassiska Aska och diamanter (1958) är en historia om partisaner som efter kriget vänder sina vapen mot den Stalintrogna regimen i Warszawa.
I Marmormannen (1976) blottlades än skarpare de inbyggda otsättningarna mellan folk och stat i Polen och pekar fram mot ”Solidarnosc” och till sist hela östblockets krasch.
Den förre östtyske författaren Stefan Heym har sagt att DDR bara blir en ”fotnot i historien” och menar, om jag fattar rätt, att det forna östblocket inte efterlämnar minsta kulturarv, inte inom konsten, musiken, arkitekturen – ja, kanske undantagandes ”kulturpalatset” mitt i Warszawa - inget nyskapande, inget av värde för framtiden.
Kanske kan man vända resonemanget, med risk att bli cynisk: Utan allt detta lidande som folken i Öst- och Centraleuropa utsattes för, hur andefattig hade världen inte varit? Utan en Kundera, Szymborska, Wolf Bierman, Koestler, Milos Forman?
En slutsats av Applebaums bok alltså: konstgjorda revolutioner skapar inga lyckliga människor. Men de skapar stora konstnärer.