Kaxig men kompetent. Så minns jag intrycket av Jan Guillou efter en föreläsning på Journalisthögskolan 1974. Han hade då suttit fängslad efter IB-avslöjandet, var nationellt beryktad och hans unga ego extra uppblåst. Kaxigheten störde en del kamrater, så pass att de hade svårt att ta till sig det han sa. Själv fann jag redan då hans manér lite omogna och helt ointressanta, men hans principer och synpunkter desto mer intressanta och lärorika.
Att döma av den bok som nu blivit utgiven under nytt namn hyser Paul Frigyes en underdånig respekt och nästan fruktan för ”fenomenet Guillou”. Återkommande kallar han honom ikon, symboliskt för den vördnad som hämmat skrivningen.
Samtidigt letar han med överdriven iver efter den mediala kejsarens svagheter. Det frammanar bilden av en mopsig hundvalp som gläfsande nafsar kring hälsenorna för att få den store stadige ur balans.
Numera är valpen förstås extra kuschad efter att ha fått smäll på nosen i direktsänd TV. Med enkel dokumentation påvisade Guillou där sakfel i det ursprungliga manuset. Norstedts drog då in boken och sedan öronen åt sig. Enligt den förorättade Frigyes hade hans uppsåt varit hedervärt. Han hade bara ”halkat snöpligt” på grund av en sidohistorias svaga underbyggnad. Ändå var manuset läst också av förläggare, redaktörer, förlagschef, PR-chef och förlagsjurist. Bitterheten spär ut självkritiken i den nyskrivna inledningen, som tycks tillkommen i hast. På mer än 20 ställen börjar meningarna med Och eller Men, varken imponerande eller lyckat som stilgrepp.
En perifer pinsamhet i sammanhanget är att de många manusgranskarna även missat några språkliga slarvfel. Detsamma gäller givetvis det nyutgivande förlaget, som dessutom tillfört ett par nya på bokomslaget. Förslagsvis fördelar förlagen förlägenheten.
Främst två saker gör att manuset gott kunde ha blivit förlagt för gott.
Den ena är att Frigyes inte tillför mycket nytt. På ett tröttsamt sätt dissekerar han även oviktiga detaljer i Guillous liv och imponerande produktion – den journalistik som inkluderar IB-affären och Keith Cederholm-fallet, det författarskap som omfattar ett 40-tal böcker och debattkonsterna i de mediala manegerna. Researchen är ambitiös, men Frigyes har – inte helt olikt Guillou ibland – en uselt utvecklad förmåga att sovra. Han beslår visserligen Guillou med falska påståenden, felaktigheter och friserade historiebeskrivningar, men kallar dem inte medvetna lögner. Det är bara resultat av Guillous oskärpta minne.
Den andra är att Frigyes haft en helt enfaldig grundfråga inför arbetet: Varför är Sverige så besatt av Jan Guillou?
Besatt? Hela Sverige?
En så hispig hypotes avslöjar bara den brist på kunskap och distans som främst frodas i den i flera avseenden inskränkta skock som tycks tro att Stockholms mediavärld är lika med nationen.
Med boken är det ungefär som med den här recensionen:
Man kunde lika gärna ha varit utan den.