Kairos heter Andrzej Tichýs nya roman, hans tredje, men kairos är också ett begrepp. Det betecknar ”ett krisögonblick, en kritisk punkt mellan två händelser, i motsats till kronos, den linjära tiden”, meddelar förlaget i en baksidestext.
Tichý beskriver tusen sådana krisögonblick och lyfter fram dem ur ett otal förlopp som han ofta överger mitt i en mening. Det blir sedan vår sak att skapa sammanhang i detta jättearkiv, att välja och binda samman fragment och skapa kronos, det mer normala, oavkortade flöde vi lever i, ”den linjära tiden”. Och det är en svår uppgift, för Tichý lyfter pennan så snart en sådan linje börjar skymta.
Verket består av sex mycket olika spår. De varvas, sidoställs och skiktas. Ett spår berättar om Boyes terapi i Alingsås och hennes självmord. Ett annat, mer sceniskt spår handlar om huvudpersonen i Brechts pjäs Heliga Johanna från slakthusen, ett tredje om en våldsam man som skriver på en bok om hat osv. Men tonvikten i de hundratals texterna ligger på det sena 1900-talet.
Ett begravningståg rör sig genom boken och berättaren vandrar med men är också en av de döda eller lösgör sig från de levande. De rör sig i ett totalt havererat landskap (”gator och byggnader har lyfts bort som om de vore hud”) och sjunger klagosånger. Där anar man bokens grundton och tema, en mänsklig vilsenhet bortom alla sammanhang.
Kairos innehåller mängder av bilder från folkliga uppror och demonstrationer, turbulenta, stympade scener, men med knivskarpa intryck, en sorts fresker byggda av tusen roterande detaljer, infogade i tunga block.
Det finns en fantastisk turbulens i de texterna och jag är djupt imponerad av hur författaren likt en skenande kamera kan gestalta ett material som i sista hand bygger på omfattande research och stor beläsenhet.
Dessa mer episka avsnitt är rakt, åskådligt och säkert berättade men förblir alltså nedslag, krisögonblick, och rätt som det är byter författaren tonart och stil mitt i flödet. Då är det som om texten faller i sken, blir lyrisk, högstämd, katatonisk, stundom extatisk eller förtvivlad. De partierna lämnar mig mer likgiltig.
Man kan alltså säga att Tichý uppfinner en egen form och den som ska ta sig an hans bok måste kanske på samma sätt uppfinna en egen läsart. Kairos är en bitvis genial men också rätt ogenomtränglig bok där scener, episoder, nedslag, katastrofer, våldsamma och skruvade ögonblick nästan känns nerstampade i texten där de sedan briserar.
Det handlar om en syndaflod av intryck, ett maniskt flöde som delvis ter sig maniskt, delvis glider över i ren galenskap. Någon gång stannar berättaren ändå till i en sorts förtvivlan. Finns det, frågar han sig då, en kraft som kan upphäva tillståndet i världen? Eller kan man undfly det? Men han finner ingen sådan väg och anar inget hopp om förändring.
I det hela frambesvärjer Tichý en mörk mässa, en nattsvart nihilism men förpackad i en serie bländande visioner. Det är, sammantaget, en apokalyps av våldsammaste slag, en roman utan nåd.