Ordet har en rytm som jag gillar, sa Richard Ford på bokmässan och slog leende handen mot karmen och nynnade, KA-NA-DA, och sedan låter det så vackert med alla a:na. Det är, fortsatte han, vad mycket handlar om när man skriver en roman, att välja rätt ljud och klanger, att få texten att sjunga.
Kanada är namnet på Fords nya roman men också det förlovade land där Bell, berättaren i boken, till slut blir människa och hittar sig själv.
Hans föräldrar rånar en bank i Montana när han är femton år. Då rymmer hans tvillingsyster till Kalifornien och själv hamnar han i en kanadensisk avkrok där han får leva ensam och övergiven, tvingad att städa rum på ett skumt hotell.
”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick”, lyder bokens första mening, en start som väl kommer att bli klassisk. Men det dröjer över hundra sidor innan pappan stegar in på den lilla landsortsbanken med dragen pistol. Vi får i stället en utförlig genomgång av tiden före rånet och en djupanalys av föräldrarnas relation och personligheter. Ford är också i denna bok en strålande porträttör.
När föräldrarnas samliv börjar krackelera bestämmer de sig alltså för att råna en bank. Det är nog inte precis det råd de en terapeut skulle ge dem. Men den direkta orsaken är att pappan trasslat in sig i skumraskaffärer. Barnen får ett par dagar senare se föräldrarna föras bort i handbojor till stadens häkte.
Ford skriver vindlande, svävande, där varje mening har en noggrant tuktad och ordnad undervegetation av satser. Stilen och språket svarar väl mot den äldre man som femtio år senare minns och summerar det som hände, noggrann med att allt ska bli rätt och ordentlig utrett.
Berättartekniken är också lite gammaldags. Så snart en ny person kommer in i handlingen lägger Ford en halv sida på att beskriva honom eller henne. Och det är samma sak med miljöerna. Han kryper tätt intill och ”fotograferar” dem. Med hjälp av sin textkamera levererar han tusentals sådana närbilder. Här finns en omsorg om detaljerna som dock emellanåt kan dra ner tempot rejält.
I senare delen av berättelsen finns en episk svacka. Då får vi bakgrunden till de mord som Dell förvarnar om redan i bokens andra mening. Den blodiga upplösning som sedan följer förskjuter delvis romanens tyngdpunkt och vi hamnar i en rysare.
Jag vet inte om jag gillar det. Jag hade nog hellre sett att Ford gav oss mer material om systern; det hade fördjupat budskapet, detta att vi nog inte är här för att bli lyckliga utan måste lära oss att acceptera och hantera de villkor livet ger oss.
Tyvärr dyker systern inte upp igen förrän i det blytunga slutet. Men det är en invändning jag nästan inte vågar stå för. Kanada är nämligen en fenomenal bok, ett mästerverk.