Berättelsen om Tilde är som en rysk docka, i det att varje berättelse rymmer en annan berättelse. Författarens egen berättelse om upprinnelsen till romanen, på ett pensionat i Nordnorge, är den första nivån. Där stöter han tillfälligtvis på en kvinna med ett barn, och mötet sätter en sten i rullning. Den fiktiva huvudkaraktären bygger på det korta mötet med den kvinnan.
När jag läser Söderholms förord, där han berättar vilken intryck kvinnan gjorde, inte bara för stunden, utan på hans skrivande, så är det i sig en fantastisk berättelse om vilken kraft den mänskliga föreställningsförmågan har. Ett litet ögonblick kan öppna gigantiska dörrar, till tänkandet och skapandet.
Nästa nivå är den fiktiva berättelsen om relationen mellan författarens fiktiva jag och Tilde. I det förtroende som uppstår får så Erik sig återberättat om Tildes mormor och morfar, vilket blir ytterligare en ”rysk docka” i handlingen. Tildes mormor har samiskt påbrå, och visar Tilde på samiska, förkristna seder, i akt och mening att lära ut traditionerna.
Berättelsen om Tildes mormor känns mycket central i hela handlingen, och det skulle inte förvåna mig om just det stoffet förlösts av ”puffen” i form av det nord-norska mötet med Tilde-förlagan. Tildes morfars historia har inte alls samma kraft eller dignitet, utan känns då istället mer som en biografisk fotnot i sammanhanget. Morfaderns historia är ett exempel ur norsk krigshistoria, inte unik, även om den är ofrånkomlig i sin äkthet.
Söderholm varvar de olika lagren av berättelser på ett berättartekniskt oklanderligt sätt. Man förlorar aldrig grepp om den nutida ramberättelsen, där Erik och Tilde fördjupar sin relation, och Tildes förflutna rullas upp. Erik och Tilde besöker Tildes mormors stuga, och det här som Eriks liv stöps om, i riktning mot Tildes.
Frågor om personlig och etnisk identitet är inte en sak för det förflutna, utan något som även Tilde brottas med. Detta påverkar även Erik. Hans eget förflutna som utsänd av WWF för att dokumentera skövlingen av regnskog, kommer upp till ytan av berättelsen, och utgör ännu en nivå av Söderholms väl ihopfogade berättelse.
Av handlingen går det inte direkt att göra en jämförelse mellan samisk historia eller nutid, och andra urbefolkningar, men kopplingen finns ändå där. Söderholms berättelse från Amazonas bär det självupplevdas konkreta prägel, vilket i sig är intressant att ta del av, och också det en yttring av hur ett litet, litet ögonblick (mötet i Nordnorge) kan öppna en flod av minnen och berättelser.
Hur knyter då Söderholm ihop denna i sanning mångfacetterade berättelse? Enligt min mening så motiverar både Tildes mormors historia, såväl som Eriks berättelse från Amazonas, mer än väl att man läser hela romanen. Men även efter det så har författaren en dramaturgisk höjdpunkt på lut; Tildes libanesiska historia, med rötterna i Europa, rullas upp, och berättelsen går mot en våldsam höjdpunkt, som återkopplas i Eriks och Tildes försvårade relation.
Och så längst in i denna berättelse med en ny ask inuti en annan ask, så får läsaren ta del av den innersta hemligheten, och därigenom också själva orsaken till att Tilde befinner sig på det norska pensionatet.
Mot bokens avslutning öser Söderholm på onödigt mycket dramatik, även om jag förstår parallellen mellan Tildes dotters övernaturligt färgade olycka, och Tildes lillebrors oförklarliga försvinnande. Den gemensamma nämnaren är naturkrafterna, vilka vare sig samer eller indianer i Arizonas har monopol på.
Berättelserna i Tilde är mångsidiga och fängslande, och skrivna med ett äkta engagemang i livet självt, och hur vi människor försöker leva det. En vända till med redigeringen hade dock behövts, för att göra stoffet riktig rättvisa.