Det finns berättare. Och så finns det bra berättare. Chimamanda Ngozi Adichie, från Nigeria, tillhör definitivt de sistnämnda. Det visade hon i novellform år 2011 med Det där som nästan kväver dig. Och nu med Americanah, som i botten är en roman om kärlek men även innehåller så mycket annat. Till exempel frågor om klass, kön, ras, kolonialism. Men främst frågan om identitet, speglat bland annat genom hår och frisyr. Konstigt? Inte alls, en frisersalong kan vara en arena för stort och smått. Läs Adichie så förstår ni.
Ifemelu och Obinze heter huvudpersonerna i tegelstenen Americanah. De bor, lever och älskar varandra i och kring Nigerias huvudstad Lagos. Det är 1990-tal och Afrikas folkrikaste land styrs, som oftast, av en militärjunta.
Hon, Ifemelu, får ett stipendium till USA och kan därmed lämna kaoset i hemlandet. Planen är att Obinze ska komma efter så fort han tagit examen i Nigeria. Omständigheterna kommer dock i vägen, bland annat 11 september 2001 och med det extra misstankar mot människor med svart hudfärg.
Adiche har ett härligt driv både i språket och berättandet. Hon får mig att tänka på en Zadie Smith i högform (romanen Om skönhet, till exempel). Den 36-åriga nigerianskan, som varvar boendet mellan Nigeria och USA, räds få eller inga moralpastorer i sitt berättande. Sex eller snack om detsamma; liksom män, mat och dylikt, avhandlas med samma frejdighet och livsbejakelse. Och persongalleriet går inte att klaga på. Medelklassfolket i Lagos eller i de områden där Ifemelu bor i USA, har mycket gemensamt. I alla fall på ytan, vilken är ytterst viktig.
Med tiden kommer också insikt för Ifemelu, som börjat blogga och allteftersom kommit skriva mer och mer om identitet och kringliggande frågor; ”i början i USA glömde hon att var någon annan”, dvs svart afrikan. Hon förstår att hon är en annan svart när hon stöter emot den “amerikanska tribalismens treenighet, ras, ideologi och region”. Och som svart från Afrika ska man inte kritisera USA, eftersom de, afrikanerna, aldrig kan ha det bättre i sitt eget hemland, typ.
Låter som Sverige visavi “invandrarna” på åt vis, eller?
Americanah hade nog kunnat komprimeras något. Det finns partier där, liksom i livet, inget direkt händer. Ändå sker där också nåt av vikt, fast man inte ser det med ögat.
Tid förändrar och de 13 år Ifemelu och Obinze är från varandra har naturligtvis format och omformat dem. Band av olika slag har knutits, eller klippts av. Adichie skildrar fint återträffen mellan de i hjärteroten älskande två. De nedtonande, osäkra men stora känslorna känns i texten. Utveckling sker oftast dialektisk, även fast hjärtan häftigt slår. Och det är ju inte lätt; ”kärlek var en sort sorts sorg, förstod nu Ifemelu”, när hon var tillbaka i hemlandet.
Americanah är en på många sätt rik roman. Och rolig. Chimamanda Ngozi Adichie är en författare som lyser upp vintermörkret. Bland annat.