Cirka 16 miljoner människor dog i första världskriget. Kriget fick sociala och politiska strukturer att falla och följdes av inbördeskrig, kriser och revolutioner. Det blev 1900-talets viktigaste händelse.
Det hävdar Peter Olausson i sin intressanta och lärorika skildring av förspelets år, 1914.
I boken framstår kriget som i princip oundvikligt, men förklaringen som desto mer komplex och komplicerad. Bidragande orsaker var imperialism och nationalism, kolonialism och kapprustning, krassa allianser mellan dåtidens europeiska stormakter och – inte minst - några ledande personers simpla lust att kriga.
Det startade delvis av en slump.
Den slaviska nationalistorganisationen Svarta handen hade planerat att döda Österrike-Ungerns tronarvinge Franz Ferdinand när han besökte Sarajevo. Ärkehertigen ville stärka slavernas ställning, för att deras nationalism inte skulle splittra Österrike-Ungern, men panslavisterna ville i stället samla alla slaver i ett Storserbien – vilket i praktiken skedde efter kriget i form av Jugoslavien.
De första attentatsförsöken misslyckades. Först när chauffören kört fel och bromsat in bilen för att vända, precis där Gavrilo Princip stod, kunde denne 19-årige bosnier stiga fram och från nära håll avlossa de två skotten i Sarajevo som dödade tronarvingen och hans fru.
Dådet den 28 juni gav stormakten Österrike-Ungern skäl att slå till mot Serbien, vars bundsförvant Ryssland då började mobilisera. Det fick Österrike-Ungerns allierade Tyskland att göra samma sak. Tyskland ansåg sig först bara tvingat att ge sig på Rysslands förtrogna Frankrike i väst för att ha ryggen fri när det var dags att vända sig österut. Storbritannien anslöt som allierad till Frankrike och Ryssland. Så uppstod katastrofen, i koncentrat. Det hela utvecklades via ett diplomatiskt dividerande under den julikris som inkluderade falska beskyllningar, fördröjda kommunikéer och ett allmänt cyniskt rävspel.
Olausson växlar på vederhäftigt sätt mellan de många bakomliggande orsakerna till kriget och en väldokumenterad beskrivning av de kronologiska turerna före krigsutbrottet.
Också Sverige förekom i floran av falska rykten: Tyskland hade överlämnat ultimatum till Sverige. Ryska kanonbåtar bombarderade Härnösand. Brittiska krigsfartyg hade synts utanför Sundsvall. Det var som Sundsvalls-Posten skrev den 4 augusti: ”Situationen för dagen är icke så lätt att i korthet skissera.”
Inte heller var det efteråt så lätt att slå fast vem som orsakat kriget. Versailleavtalet lade skulden på Tyskland och dess allierade, men många var medskyldiga. Olausson påpekar att det inte är lika självklart att Tyskland låg bakom också detta första världskrig, men ”att så verkligen är fallet är icke desto mindre klarlagt.”
Kanske finns den bästa slutsatsen i Nordisk familjebok från 1922. Där står det att kriget uppstod av ett antal konflikter, ”för hvilkas sammanflätning och slutliga utmynnande i 1914 års kris man ej kan åhvälfva någon enskild person, regering eller nation hela ansvaret.”