Elinor Torps Döden på jobbet är en rätt klassisk reportagebok, men samtidigt har dess mörka botten en spänning av smått thrillerartad karaktär. Det handlar om Sverige och det så kallade nya arbetsliv som nu börjar ha några år på nacken. Exempelfierad utifrån en olycka på en av företaget Nordkalks kalkugnar på SSAB i Luleå för snart två år sedan. Sju människor skadades, varav två svårt, Gustaf Seppelin Solli och Johan Löfroth.
För dessa killar finns ett liv före, och ett efter, det där jobbet för Empower respektive Limab på kalkugnen allhelgonahelgen 2011. För Johan blev tiden efter kort, han dog av skadorna 24 år gammal, trots försök på Brännskadecentrum i Uppsala att rädda hans unga liv. Gustaf var också i Uppsala, skådade döden i vitögat, men klarade sig trots brännskador bortom igenkännlighet.
Totalt var det sex företag, det vill säga en kedja av entreprenörer och underentreprenörer, inblandade i jobbet att få bort klumpar av kalk på ugnens väggar.
Vem bär ansvaret för Johans död? är en fråga som fortfarande rider Johans pappa Lars-Erik. Och just ansvar, eller snarare bristen på ansvar, är det bärande temat i boken som har tre huvudkapitel; Olyckan, Brottet och Den osynliga döden.
Elinor Torp, reporter på tidningarna Arbetarskydd och Lag & Avtal, varvar effektfullt mellan reportagetext av essäistiskt stuk, och samtal/intervjuer med nära och kära till Gustaf och Johan, vars liv också förändrats för alltid.
På ytan kan mycket tyckas sig likt, men hos glada Pernilla, Gustafs sambo, började en dag ett hat slå rot. Allt medan högen av outredda fall arbetsplatsolyckor växer på åklagares och polisens bord runt om i Sverige. Eller olyckor, kanske är det också brott som ligger bakom att mellan 2006-2011 dog 36 ungdomar i “arbetsolyckor”, enligt det idag av regeringen ekonomiskt hårt ansatta Arbetsmiljöverket.
Sverige var en gång i topp i frågor runt arbetsliv, säkerhet och hur man jobbar förebyggande. Idag tillhör Sverige bottenträsket bland europas länder. Till exempel lades Arbetslivsinstitutet ner i juni 2007. Med det försvann också mycket av forskningen.
Torps reportage berör inpå skinnet. Måhända överreagerar jag, men osökt tänker jag på antimaffiadomarna Falcone och Borselino på Sicilien, när arbetsmiljöåklagare Lotta Loberg och polisen Lars Sundlöf med själ och hjärta tar strid mot företag som försöker förhala eller avsäga sig ansvar kring arbetsplatsolyckor som luktar brott. Som försvar hävdas ofta att regelverk blandats samman och att polisen inte ställer relevanta frågor.
Preskribtionstider är rättvisans ovän och de icke ansvarstagandes vän, sällan har det stått tydligare än i Döden på jobbet.
I utredningen kring mordet på Olof Palme har preskribtionstiden tagits bort. För Gustaf Seppelin Solli, “Bränd därmed känd”, tickar tiden iväg. För trots plåster på såren på dryga miljonen för brännskadorna, vill han att rättvisan ska ha sin gång och få svar på hur ansvars-kedjan ser ut visavi hans grymma öde. Ett öde som drabbat och drabbar framför allt unga grabbar, ute i ett arbetsliv där hets råder och tillfälliga påhugg i en oklar sambandskedja av företag verkar vara legio i allt fler branscher.
Döden på jobbet kan förstås kallas partsinlaga. Kan så vara, jag skulle dock främst beskriva den som en mycket viktig reportagebok som förtjänar många läsare. Det handlar om Sverige anno 2013.