I sitt förord till Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna berättar Lilian Ryd om hur denna bok är en avknoppning från ett annat bokprojekt om mat i Lappland. Under intervjuandet kom mycket annan information fram som hade att göra med andra delar av samiskt liv medan man fortfarande flyttade med renrajd mellan vistena.
Att hitta bra intervjupersoner till dokumentationsprojekt som Lilian Ryds är förstås A och O för att kunna göra något värdefullt av materialet. Framförallt Gerda Pavval Omma, från Karatstrakten i Jokkmokks kommun, verkar ha varit särskilt minnesgod och mån om att berätta hur det var att leva renskötarliv.
Omma, född 1915, (i en tältkåta, för övrigt), berättar om hur hon som 14-åring tog över pappans roll som renskötare, när han blev gammal, och bröderna höll på med sina egna renar. Den unga flickan var duktig på att vakta renar, under alla årstider, och höll fast vid renskötseln ända in i hög ålder.
De två övriga huvudinformanterna i boken, Ibb-Ristin Tuorda (lulesame) och Anna-Maria Spik (nordsame),har en annan vinkling än vad Gerda Pavval Ommas har, och handlar mer om livet i allmänhet som renskötarfamilj, och särskilt hushållningen och logistiken under själva flyttningarna. Gerda Pavval Ommas berättelse har på det sättet ett genusperspektiv mer än vad de två andra samekvinnornas berättelser har.
Både Tuordas och Spiks berättelser visar på såväl uppdelning mellan vad män och kvinnor, flickor och pojkar, skulle göra, och avvikelser från det. Även Nils-Henrik Gunnares berättelser visar på tydliga uppdelningar mellan mäns och kvinnors sysslor. Ryd verkar dock akta sig för att dra några speciella genusslutsatser, även om forskarens tillfredsställelse över att hitta information som belyser just samiskt kvinnoperspektiv, syns tydligt. Så har ju Ryd också ett starkt engagemang i nybyggar- och kvinnoliv, vilket ju ”Kvinnor i väglöst land” är bevis för.
Begreppet ”renskötarkvinnor”, som det används i titeln och i boken är därför lite problematiskt. Syftar det på äkta makar till renskötande samer, eller på kvinnor som också sköter renar? Intervjupersonerna är av båda kategorierna. En gemensam faktor som inte lyfts fram är mellan Gerda Pavval Omma och Ibb Ristin Tuorda, där deras hjälp i faderns renskötsel behövdes på grund av bröders andra förehavanden i renskötseln.
Det hade varit intressant att veta mer om hur mödrars och fäders renmärken överlämnades till döttrar respektive söner, och vad som var motivationen för samekvinnorna att hålla på med renskötseln. Omma uppger t ex att det var vanligt att samekvinnorna slutade att arbeta med renarna när de gifte sig och fick barn.
Arbetskraft är arbetskraft, och det är inte bara i självhushållets tidevarv det var så. Arbetarkvinnorna har både hushållat för familjen och oftast även dragit in extra inkomster för överlevnaden. Jag läste en gång en etnologisk studie över hamnarbetare i Göteborg tidigt under förra århundradet, där forskaren slog fast att utan kvinnornas extrainkomster från tvätt, sömnad, etc, skulle familjerna ha svultit ihjäl.
För de samiska kvinnorna i förindustriell tid gällde också att hålla ihop och arbeta för familjen så mycket man kunde. I en situation där familjens manliga arbetskraft eller kunskaper inte räcker till, så träder kvinnorna in, i den utsträckning det går.
På det sättet kommer man inte undan genusperspektivet, eller kvinnoperspektivet om man så vill. Hur renskötseln gick till förr är inte något terra incognita. Vad kvinnorna gjorde i anslutning till den, vet vi nu mer om, tack vare Lilian Ryd.
Boken är lättläst, men bitvis ojämnt redigerad, med berättarröstens uppdykande i vissa avsnitt, på ett sätt som bryter av mot intervjuframställningen, där texten fungerar bäst. Uppdelningen i boken per informant har både för- och nackdelar. Varje person blir en tydlig karaktär, och det märks att Ryd är en van intervjuare. Men de ämnen respektive person talar om blir därmed också uppdelade, och man får bläddra åtskilligt för att kunna göra jämförelser mellan olika utsagor om t ex barnavård, tvätt, mat etc.
Vissa avsnitt, t ex det om skohö eller hur man gör mjukkaka på stenhäll känns som att de inte hör till denna boks huvudådra. Intressantast är berättelserna om renrajderna, och även hur samer och fastboende umgicks med varandra och hjälpte varandra.
Boken har ett fint bildmaterial, med den allra finaste längst bak: Inga Sigga Tuorda som märker en liten renkalv i Jokkmokksfjällen. En bild säger mer än tusen ord, och just denna påminner om det starka bandet mellan de renskötande samerna och deras livsnödvändiga renar, ett förhållande som är lika aktuellt idag som innan industrialiseringen.