Det slår mig vid läsningen av Svetlana Aleksijevitjs stora ryska epos Tiden Second hand att jag varit med hela tiden. Från 1987 tills nu. First hand. Second hand.
Eller egentligen ända från 1973 då jag kom till dåvarande Sovjetunionen och staden Leningrad i sällskap med min far och en yngre bror. Vi skulle fira nyår med det sovjetiska folket och i Arbetarnas Egen Stat manifestera fars mångåriga medlemsskap i det svenska kommunistpartiet, från Linderot över Hilding Hagberg till revisionistdrängen C H Hermansson.
Av firandet blev inget av. Utopin ramlade ihop redan på den sovjetiska sidan av Karelska näset där vägarna var urusla, skogen sönderskjuten sedan vinterkriget och husen tycktes ramla ihop över både sovjetmänniskor och deras kreatur.
Ändå var SSSR ett till synes stabilt imperium med ett allenarådande kommunistparti och en enorm säkerhetsapparat som vakade över de 250 miljoner undersåtarna från Finska viken till Vladivostok.
Inte ens 1987, när jag bosatte mig i Moskva, kunde man ana att detta jätterike var på glid mot sin snara undergång. Tvärtom, tiden tycktes ljus, framtiden än mer lovande. Michail Sergejevitj Gorbatjov hade med ungdomlig fräschör tagit makten i Kreml med eldiga paroller om öppenhet och storrenovering av hela samhällssystemet, "glasnost" och "perestrojka". Tidningspressen blev öppnare, televisionen helt plötsligt intressant att titta på med frispråkiga, vassa reportrar som Aleksandr Politkovskij (make till den sedermera mördade Anna Politkovskaja), Vladimir Pozner, Aleksandr Ljubimov och "Vlad" Listjev. Allt kunde man numera tala om; arbetslägren, Moskvarättegångarna, massavrättningarna. Supsederna inom det heliga sovjetiska hockeylandslaget.
Inte ens Partiet var längre oberörbart och oåtkomligt för kritik och genomlysning.
De här åren minns jag bäst för den påtagliga stämningen av brist på rädsla hos de människor jag umgicks med i Moskva. Ingen skräck, ingen fruktan. Inte för Staten,
inte för Partiet, absolut inte för utlänningar. Om de var tjejer och hade examen från Lomonosovuniversitetet så sade de:
– What about a nice cup of tea. And some sweet swedish sex?
De vågade sig upp till min "västerländska" våning i Taganka, trots att den bevakades av milisen. Använde min telefon och talade om allt möjligt, utan tanke på säkerhetspolisens mikrofoner.
Så länge hade sovjetmedborgarna tigit, tassat, böjt nacke – och så en dag denna fors, denna lavin av öppenhet, hederlighet, anständighet, synd, "göra upp med det förflutna", raserandet av lögnens alla fundament.
Alla med något litet vett i skallen insåg att detta lyckotillstånd bara kunde sluta i katastrof.
Vi västerlänningar - inklusive alla "kremlologer" - insåg det sist av alla. Vi hade haft det trevligare än ryssarna med glasnost och perestrojka. Vi kunde resa vart vi ville, vodkan var billig, tjänstefolket var billigt, svartväxlarna som ville ha våra dollar och kronor stod i varje gathörn. Hela landet tycktes vara till salu, lågbudgetpris.
Vad jag inte fattade, och kanske ingen annan västerlänning heller förstod, var att denna eufori, denna frihet från fruktan som vi uppfattade hos ryssarna också var parad med en känsla av nationell förödmjukelse.
Visst, ansåg de, var Väst i många avseende överlägset Sovjetunionen: Bättre kläder, bättre bilar, en transparant samhällsordning där politiker och ämbetsmän kunde ställas till svars för sina gärningar. Electrolux, tamponger, Kalles kaviar, Olof Palme och kondomer med glidmedel.
Men var vi sovjetmedborgare så dåliga?
Hade vi inte skickat upp den första människan i rymden?
Hade vi inte under oerhörda uppoffringar slagit Hitlertyskland?
Hade vi inte gjort slut på kolonialmakternas förslavande av Afrika, Asien och Latinamerika?
Hade vi inte tagit fram Moskvitjbilen som åtminstone dög att säljas second hand till finska zigenare?
I augusti 1991 slog motkrafterna, "den nationella räddningsfronten", till. En kuppjunta av militärer och höga KGB-män satte Gorbatjov i husarrest och besatte huvudstaden Moskva med pansartrupper. Vad juntan inte hade räknat med var det motstånd som människorna snabbt mobiliserade så snart tanksen rullade in mot "Vita huset" och Rysslands förste folkvalde president Boris Jeltsin.
Jag var där. Inte på barrikaderna, för det var jag för feg till. Jag satt i baren på hotell Ukraina, mitt emot Vita huset, inte riskfritt men utom omedelbar livsfara. En schweizisk affärsman berättade dystert att hans miljoninvestering i en sibirisk diamantgruva just gått upp i rök. Ingen svarade därborta när han ringde. I TV:n visade man "Svansjön".
Samma dag som stridsvagnarna drog sig tillbaka från Vita huset gick jag dit. Hela världspressen var där. Journalisterna var nästan fler än de som kämpat på
barrikaderna för friheten. CNN förstås. CNN försvann när det nya Ryssland blev krångligare och inte lättfattligt kunde förklaras för USA:s medelklass.
Moskva har tolv miljoner invånare. Var det 20 000 frihetskämpar som väntade på den bakfulla kuppjuntans anfall?
Vad var friheten?
Jag frågade alla. De visste inte. Nu vet vi en smula bättre. Frihet att resa utomlands, frihet att tjäna pengar, frihet att rösta på alla partier. Åtminstone om de stödjer president Putin.
Men var detta allt?
Svetlana Aleksijevitj skriver strålande, närmast poetiskt, om och mycket nära tillsammans med dessa människor som mötte tidens, världshistoriens stora flod – och sedan blev kvar efter den. Som vrakspillror eller rövarbaroner.
Aleksijevitj balanserar skickligt på avgrunden mellan förrädisk sovjetnostalgi och frågor om sovjetmänniskans skuld och ansvar för sitt eget öde. Rysslands öde.
Alla som något känner till ryssar, vet också deras förkärlek för lidande. Men också tanklöshet och anpassad historieskrivning. I alla ryska familjer finns offer. Men där finns också angivare och bödlar. Om detta talar man inte högt i dagens Ryssland, att Stalin och Berija inte ensamma kunde utföra slaktandet av partifiender, "skadegörare", hela samhällsklasser som bönderna.
Detta krävde befolkningens, vanliga Tanjas och Volodjas, aktiva medverkan. Aleksijevitj låter en av alla dessa bödlar som tjänstgjorde i NKVD vittna. Scenen är absurd: den åldrade skarprättaren sitter framför en skål med karameller och en vacker blombukett och berättar om hur det var lättare att avrätta polacker och litauer eftersom dessa inte kunde skrika ut sin dödsångest på ryska.
– Perestrojka! Frihet! De kan gärna skrika och demonstrera på gator och torg – men bilan ligger och väntar, säger mannen profeterande. Bakom varje ryskt töväder väntar nattfrosten och mördare som han själv, menar han.
– Bilan överlever sin herre!
Och naturligtvis lydde han bara order!
Någonstans i boken låter Svetlana Aleksijevitj unga studenter föreslå en Nürnbergrättegång eller en Sanningskommission efter sydafrikansk förebild. Några måste ställas till svars för ondskan - också den kommunistiska. Även vi har haft våra Speer och Hess!
Men de avvecklar ganska snart dessa rättsmodeller som alltför orimliga och orealistiska i ett land som Ryssland.
– Vem hos oss skulle kunna sitta till doms? Vem skulle döma oss? Och för vad?
Det är svåra frågor. De ställdes genast efter kuppförsöket 1991 då många ryssar ville ha juntans huvuden på ett fat. Då fanns en anda av frihet, demokrati, samhällsansvar, krav på uppgörelse med det förflutna för att åstadkomma en bättre, anständigare framtid för alla ryssar. Jeltsinregimen lät dessvärre detta tillfälle till historisk och andlig självsanering gå till spillo till förmån för ytlig materialism.
Visst, idag lever många ryssar bättre än under sovjetkommunismen. Det är inte mer än rätt att de får köra BMW och turista i Thailand. Men där finns ett svart hål och alla ryssar jag träffar känner av det. En sorg, ett tomrum. Ett glapp mellan våra föräldrars hårt partistyrda generation och oss själva. Vilka är vi? Vilka var vi? Vad hände däremellan?
När ryska folket som bäst behövde en psykiater, fick de Vladimir Putin.
Som en kvinna i Aleksijevitjs bok så träffande uttrycker det: Vi ryssar behöver polisen och piskan!
Men också Pussy Riot.
Statsförnuftet parat med fullständigt vanvett.
I det här landet är ingen klok.
Jag älskar det.