Att Vilse i Pannkakan skymde sikten för så mycket annat som Staffan Westerberg gjort var Peo Rasks tes när han drog igång produktionen av biografin En ocean av sorg och längtan. I slutändan insåg han dock att pannkakan var omöjlig att kringgå.
Detta omdebatterade barnprogram sändes 1975 och sägs ha gett en hel generation men för livet. ”Det är ditt fel Staffan Westerberg” stod det på en skylt under Hultsfredsfestivalen -98, och vid en enkätundersökning bland studenter på Stockholms universitet där man skulle ange tre intellektuella personer man inte gillade hamnade Staffan som nummer elva på listan. Kan tyckas högst överdrivet att en man som leker med dockor jämfördes med Stalin och Hitler, och Staffan själv tog mycket illa vid sig.
Staffan – en ocean av sorg och längtan är en hyllning till Staffan Westerberg, och även om redaktören Peo Rask inte kunde kringgå pannkakan så blir den mer en parentes i det stora hela.
Den första punkten i den CV som speglar en rik produktion är när Staffan nio år gammal sätter upp Törnrosa hemma i en skrubb i disponentvillan i Luleå. På Svartöstadens strand och i LKAB:s malmhögar ses han senare leta lämpliga bitar för sin docktillverkning. Över trehundra figurer sägs det ha blivit under åren. Att Staffan Westerberg är en flitig Strindbergtolkare går inte att ta miste på, vad jag förstår har han gjort det på sitt säregna fantasifulla sätt och säkert också blivit ifrågasatt av den store ikonens anhängare.
Boken är både snygg och levande, precis lika fantasifull som huvudpersonen själv. Bilder varvas med tidningsurklipp, affischer, teckningar och handskrivna utdrag ur manus. De som förutom Peo Rask bidrar med text är tv-producenter, regissörer, teaterkritiker och fotografer.
Här finns även ett kapitel om skådespelerskan Sara Arnia som under drygt tjugo år varit en given medspelare i Staffans pjäser. Fastän jag bara upplevt Lillstrumpa och Syster Yster inser jag efter att ha läst boken vilken storhet Staffan är. Precis som Sara Arnia undrar jag också varför han inte anlitas inom filmens värld. Tror det hade varit uppfriskande.
Vid flera tillfällen i de olika texterna berör man händelsen som varit betydande i Staffan Westerbergs konstnärskap. Då när han var fem år och hans storebror nio, en morsdag. Brodern hade plockat kabbelekor och satt dem på cykelns pakethållare. Utanför hemmet blev han påkörd av en bil och avled. Döden är därefter ständigt närvarande hos Staffan, såväl i hans liv som i hans produktioner. Han öser ur en ocean av sorg och längtan som aldrig kommer att sina.