Det finns inga lediga rum när femårige David och hans beskyddare Simón anländer till förläggningen i det nya land de ska leva i. De får själva bygga ett krypin av gamla takplåtar att kunna övernatta under.
Så börjar den sydafrikanske nobelpristagaren J M Coetzees nya roman Jesus barndom. Inte ett stall alltså och ingen mor som just ska föda en son men samma utsatthet och ett likartat provisorium. Man kan med mycket god vilja hitta en del sådana variationer på Nya Testamentets berättelser men kopplingarna känns ändå rätt långsökta. Bibeln fungerar knappast som bas eller stomme när Coetzee bygger sin intrig om barnet Jesus.
De två får till slut en sliten lägenhet i den lilla staden och Simón börjar jobba som stuveriarbetare, inte timmerman. Han och David är inte släkt, han vet bara att han måste ta sig an barnet, men samma villkor gällde ju för Josef och Jesus.
Simón har förlorat det brev som berättar om pojkens bakgrund. Nu vet han bara att han kommer att känna igen modern så fort han får syn på henne. Det vimlar av nästan sådana somnambula sammanhang i berättelsen men de framställs som självklarheter. Det är som om Coetzee skapar sin text genom att slå ihop evangelisterna och Kafka.
Var har de två då hamnat?
De stiger in i en tid eller ficka i tiden som verkar förfluten. Man har små anspråk, lever nästan allenast av bröd även om stadens kulturhus har ett stort kursutbud av bildande ämnen. Sex, säger Elena som Simón snart bor ihop med, är något ”mycket egendomligt att ägna sig åt”. Han försöker förgäves ”frosta av henne”.
Välvilja är motorn i denna mänskliga gemenskap, inte egennytta och personlig lycka. Folk verkar dessutom ha gjort sig av med sitt gamla liv och sina drömmar, det är som om de lever på andra sidan Lethe.
Denna sköna nya värld beskrivs inte med många ord; hur den ser ut eller är beskaffad får vi i stället veta genom dialogen. Boken är fylld av fantastiska samtal, särskilt de mellan Simón och pojken. Han är begåvad och på många sätt oförutsägbar men nog inte en blivande gud. Hur man nu vet det.
En dag ser de en kvinna som spelar tennis utanför ett större hus och Simón vet genast att hon är Davids mor. Hon accepterar den rollen och han överlåter sin lägenhet åt henne. Där isolerar hon sig med barnet som hon länge behandlar som en nyfödd.
När pojken blir sex år börjar han skolan. Där uppfinner han ett eget språk och ett annat siffersystem men vill inte lära sig läsa eller skriva de vanliga orden. De flyr när myndigheterna ska flytta honom till ett pedagogiskt internat.
Slutet är vidöppet, det är som om författaren försöker krångla sig ur denna dystopiska idéroman genom en bakdörr. Poängen är förmodligen att barnet inte ska visa så mycket av det gudomliga eller bortomjordiska men också det känns lite snopet.