“Jag kunde höra dem ute i köket. Jag kunde inte höra vad de sa, men de grälade. Sen blev det tyst och hon började gråta”, är typiska rader från en novell amerikanen Raymond Carver. Det hänger ett sorts hot i luften, fast lite diffust och svårt att exakt sätta fingret på.
Citatet är från öppningsnovellen, Ingen sa nånting, i den aktuella samlingen på totalt 37 noveller som Carver valde ut samma år som han dog i lungcancer 1988, 50 år gammal.
Solskenshistorier gör sig icke besvär i Carvers berättelser. Visst kan ett hopp ibland skönjas men moln lurar nästan alltid runt hörnet. Det innebär inte att novellerna är tråkiga att läsa, tvärtom, det personligt svarta är släkt med det absurda och ibland möts de två på ett underbart roande sätt. Lars Norén, dramatikern alltså, är ju mitt i det norenskt svarta oerhört rolig, för att ta ett exempel.
Men medan svenska Norén ofta rör sig i medelklassmiljö, är amerikansk arbetarklass Carvers arena. Eller kanske rättare, den gråzon mellan arbetarklass och white trash som ibland är hårfin när arbetslöshet och höga skulder hänger som ett damoklessvärd över människorna, som sällan skildras i amerikansk film.
Nästan i skrivande stund hör jag att industristaden Detroit lämnat i en “konkursanmälan” och tänker att många arbetande människor i den före detta bil- och stålstaden är sådana karaktärer som Carver skildrat i sina novellsamlingar.
I förordet skriver författaren Stewe Claesson att “skilsmässornas antal i denna bok torde slå något sorts litterärt rekord”.
Kanske det, hursomhelst är de många och såren kring dem likaså. Det är synd om människorna skrev Strindberg, men mest om karlarna, i alla fall i Carvers litterära värld. De vill så väl, nåja, ändå kan det bli så fel, och rent av göra ont. Fast det förstår de oftast inte i sin inte så sällan skriande brist på kommunikation med sin nästa, eller de för stunden omgivande människorna.
Där jag ringer ifrån är liksom boktiteln också en av novellerna, och en av mina favoriter. Berättarjaget och JP sitter på ett alkoholisthem där de ger varandra sitt livs historia. Det kommer att handla om en sotare vid namn Roxy, en kyss som förändrar livet och om hoppet som aldrig, trots allt, riktigt dör.
Enkla saker är en annan favorit, som börjar lite i känslan av Dagermans Att döda ett barn, övergår i sorg och förtvivlan, för att mitt i bedrövelsen avslutas i oväntat ny nattlig gemenskap. Novellen är rikt mångbottnad och har ett öppet slut av förtröstan, vilket är långtifrån det vanliga i Där jag ringer ifrån.
Carver skildrar männens värld, där framförallt fiske är en återkommande hobby, fast ett nöje som stundom kan bli blodigt allvar. Här har han sällskap av amerikanska författare som Tobias Wolff, och den store Ernest Hemingway, av vilken Carver också påstås ha lånat sin “antydningsteknik” ifrån.
Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek, är en av Carvers mest kända noveller. Den finns också med i den aktuella boken och går att läsa flera gånger, bland annat som en stilstudie i hur människor pratar när de tror att de pratar med varann fast de egentligen, ja vadå?
Där jag ringer ifrån är en bok att ha läsa då och då, synd dock att bara sju “nyskrivna noveller” fick plats. Miljön kan kännas lite enahanda, men med få undantag är det en stor läsupplevelse.