Rumänien? Är det inte bara vidriga barnhem och ruggiga transsylvanska vampyrer?
Inte riktigt. Nyss har jag läst igenom en samling noveller och korta berättelser med titeln Skräpliv, skrivna av yngre och äldre rumäner som genomlidit Ceausescos brutala form av kommunism bara för att landa i en inte mycket mindre brutal nyliberalism. Texterna är livfulla, charmiga, sorgliga.
Skräp är, som Rumänienkännaren Henrik Nilsson skriver i sitt förord, inte bara sopor. Skräp är beviset för att vi levt och verkat, högt och rent eller simpelt och avskyvärt.
Under Ceausescu stod valet emellan att bli angivare eller bli angiven själv.
Dessa berättelser skildrar skuld, moral, vanmakt under och efter kommunistregimen. Det kanske inte ges svar om hur människan skulle ha betett sig, bara att man betedde sig efter bästa förmåga.
Skräpliv, som lanserades stort under bokmässan i Göteborg, är historier om stadsliv och lantliv i Rumänien, ibland absurdistiska i den store dramatikern Ionescos anda, ibland saktmodigt och humoristiskt lunkande som en TV-film av Lars Molin.
Som jag själv är bonnläpp gillar jag landsbygdsskildringarna allra mest.
I Farbror Mihai och kamrat Gud hittar jag den gamle fiskdammsbyggaren som i tiden tryckt kamrat Ceausescus hand och jagar tjuvfiskare med hjälp av en gammal motorcykel.
En teknisk anmärkning till Florin Lazarescos fina novell: om man bygger en fiskdamm har man antagligen bättre nytta av en grävmaskin än den "bulldozer" farbror Mihai styr undan de sanka markerna med. Men kanske fanns inte grävmaskiner i Ceausescus Rumänien?
Samlingstiteln Skräpliv kommer av en novell med samma namn av den surrealistiske och prisbelönade Bogdan Popescu som uppsluppet – och uppgivet – skildrar sin fullkomligt konsumtionsgalna älskarinna vid Svarta havskusten. Klänningar, parfymer, mobiler, handväskor och damskor "som parar sig i garderoben", enligt en obetalbar formulering.
Alla som inte själva upplevt kommunismens fall borde läsa dessa noveller.
Det är definitivt inte skräplitteratur.