I inledningsscenerna i Tuija Nieminen Kristoferssons nya diktsamling sker en trafikolycka, där ett till synes orörligt, men ändå medvetet diktjag observerar förloppet från själva krocken, fram till akutintaget. Därifrån fortsätter skildringen, men nu uppenbarligen utifrån ett berättarperspektiv som blickar tillbaka.
Olyckan har medfört stora förändringar i mental och fysisk kapacitet, och flyttar om inte bara nervbanorna, utan identitetens hela karta. Utsikten från sjukhusfönstret berättar att jaget lever, men också om vilka begränsningar det har. /fält vid horisonten/vindkraftverk deras vingar strimlar ljuset/inne/roterar rutiner frukost och medicinvagnar/ute ringduvor och skator, ett duvbo/på avsatsen fyra våningar nedanför/tre veckor efter påsk/kryckornas golv, slamrandets gåstolar/i duvboet ett ägg, två ägg/...
Jagets metaforiska död har alltså paralleller med Jesu död, men jagets offer saknar syfte. Liknelsen med Jesu död fortsätter, något osmakligt kan jag tycka: förkromad kyla, ronder och skålar, sugrör/skruvarna i pannbenet håller halskotan på plats/i ryggens böjda radband/var hälsad Maria/var en moder som såg sin sons fot i ögonhöjd, hålets blodiga kanter/benfragment kanske stack ut, en avbruten senas trassliga gummiband/min kropp ligger inte på ett bårhus, inte i en kista som rullas fram/...
Sviten avslutas med en smak av metafysik, i ett flytande tid och rum där romartid/Jesu tid blandas med nutid. Nieminen Kristoferssons appell till Jesu lidande och död känns för mig som att dikten fått klä på sig en alldeles för stor kostym, nästan en utklädnad. Även utan det stilgreppet hade sjukhusdikterna varit nog starka i sig.
När så diktsamlingen byter fot, men inte tema, och fortsätter med sjukdomsskildringar, så distanserar sig berättarrösten betydligt, i och med ett Du:s uppdykande. Dikterna ter sig biografiska, och nästan helt i avsaknad av metaforiska plan, vilket första sviten har. Kanske är det här som diktsamlingens kärna och ursprung finns: /mumiset du mumlar/suriset du surrar/tvåspråkigt onomatopoetiskt/birkaländskt envist horisontellt/på slätten under markerna/är jorden rostig av skatter hus gårdar/skogsmaskiner åkrarnas rurala kapital/detta har redan passerat dig/..
Det biografiska med en mor i centrum, återges närmast i form av foton, så där som man förr fotograferade människor endast vid extraordinära tillfällen.
Personligen uppskattar jag de biografiska dikterna mest i Scharlakan. De saknar förkonstling, utan drivs av en vilja att berätta, återkoppla och kommunicera. Diktjaget verkar berett att identifiera sig med modersobjektet till den grad att jaget uppgår i det, i en förändring driven av moderns sena livsprocess, och med en viss referens till första svitens påminnelse om döden. Döden som regression eller progression? Svaret på det ger inte poeten, men så är det ju också endast de döda som kan svara på det.