Man får komma ihåg att Kåtornas folk har snart hundra år på nacken, (1916), och inte kritisera den äventyrsbenägna Ester Blenda Nordströms reportage-nit alltför mycket, utan istället njuta av den mycket livfulla och dessutom humoristiska berättelsen.
Nordström hade redan innan denna bok ett rykte som undersökande reporter, och tog tjänst som piga för att undersöka pigors arbetsförhållanden. Senare i livet liftade hon genom USA, bodde fem år i Kamtjatka, och skrev även, hör och häpna, flickböcker. Varje upplevelse resulterade i en bok. Man kan konstatera att Nordström var en mästare på att dramatisera sina upplevelser, och att gestalta både människor, miljöer och kulturer.
I Kåtornas folk är det en lärarinnetjänst som är biljetten in i det samiska livet långt norr om Kiruna, i Saarivuoma sameby. Boken börjar mycket dramatiskt (Nordströms signum..) med en renrajd på senvintern, med destination sommarvistet, där kåtaskolan ska börja. ”Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider – jordens alla skräckljud har samlats för att åtaga sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert.” Lägg märke till ljudhärmningarna och besjälningen av naturen, två stilgrepp som Nordström använder mycket skickligt boken igenom.
Vistelsen hos samerna skildras inifrån, som att Nordström är så accepterad att hon både får höra om samernas folktro, och deras folkliga läkekunskap. Min skepsis inför den villigheten att låta någon utomstående bevittna eller få berättat för sig, om ting som samer av tradition hållit inom sin egen krets, växer i takt med läsningen.
Någonstans i de mycket detaljerade skildringarna av t ex en åderlåtning, så tror jag mig urskilja Nordströms journalistiska metod. I det litterära reportagets ramberättelse, vilken i sig bygger på ögonvittnesskildring, så vävs fakta in, som inte nödvändigtvis är insamlade på plats, utan hämtade från andra källor. Nordström gör kompletta scener eller situationer, där dessa fakta, i kombination med den trovärdighet som kommer sig av att använda riktiga karaktärer, ter sig som om författaren sett och hört alltsammans på plats. Det är faktiskt lite Lisa Marklund och Gömda över metoden, även om jag har betydligt större nöje av att läsa Ester Blenda Nordström.
Sålunda får Nordström lägligt nog en dag höra en kyrkklocka på avstånd, trots att det är många mil till en sådan. Hennes samiska vänner berättar då för henne att hon ska dö innan året är slut. Turligt nog så kom klockklangen från ett annat väderstreck, och dödsbudet gäller en annan person. Boken kryllar av liknande iscensättningar, som berättar och förklarar om samiska sedvänjor och trosföreställningar, komplett med både bakgrund och exempel i form av anekdoter. Så visst är Nordström en pedagog! Hon står inte Selma Lagerlöf efter i det fallet.
Vissa inslag i berättandet är jag dock helt övertygad om är autentiska. Dit hör skildringen av hur samebarnen ljudar ihop ord på svenska, men vid en fråga om vad ”grota” heter på samiska, är det ingen som vet vad just ”groda” betyder på svenska. De har alltså lärt sig att läsa svenska, utan att förstå orden, vilket gör Nordström heligt förbannad över skolväsendet.
En annan sak som får stå på Nordströms eget äventyrskonto, är skildringen av skidturen för att hämta post i Torne träsk. Hon och pigan Elle Kari åker skidor först i fyra mil (tar fem timmar), rastar , sover lite på snön, och fortsätter ytterligare tre mil genom ”svår terräng”. Då har de varit på benen i över 16 timmar.
På hemvägen får vi uppleva hur det är att gå vilse i snöstorm, och till slut hitta hem. Jag får känslan av att Nordström skriver så som hon skulle vilja att berättelserna i samebarnens läseböcker ser ut, istället för att handla om ”skomakare och negerslavar och sjömän och myror och fjärilar och gud vet allt.”
Kåtornas folk är en otroligt underhållande folklivsskildring, med både litterära och dokumentära kvaliteter. Det hade dock varit bra att få veta hur bokens text skiljer sig från originalets, och framförallt om Ester Blenda Nordström tog några fotografier, och varför de i så fall inte är med i boken.