Det sägs att när Stig Lindberg som oerfaren 20-åring kom till Gustavsberg första gången fick han höra att där inte fanns något jobb, fabriken gick dåligt. Men det bekymrade inte Lindberg, han svarade att om de anställde honom så skulle han se till att skapa jobb och rädda verksamheten. Så började Lindbergs sin bana på Gustavsberg, fabriken som han sen skulle vara trogen i mer än 40 år.
Att Lindberg var kaxig och hade ett gediget självförtroende framgår tydligt i Anna Larsdotters rikt illustrerade biografi Stig Lindberg/Formgivaren och människan, men allra mest framhåller hon vilken genial och mångsidig formgivare han var.
Hon berättar om hans uppväxt i Umeå, men framför allt om alla åren på Gustavsberg. Så det blir inte bara en berättelse om Lindberg utan i sin förlängning också om Gustavsberg och det framväxande välfärdssamhället.
I slutet av 30-talet hade journalisten Lubbe Nordström gjort en serie reportage om trångboddhet och bristande hygien i landet, begreppet Lortsverige föddes då. Och i kampen för att modernisera landet kom Gustavsberg att spela en viktig roll med sin fabrik för sanitetsporslin. De producerade toalettstolar, tvättställ och badkar på löpande band och den verksamheten finansierade sen porslinsfabriken som skänkte företaget status och berömmelse.
Lindberg var idérik, hade näsa för trender, var orädd och kunde snacka för sig. Dessutom hade han en enorm arbetskapacitet, han jobbade jämt. Utöver arbetet på Gustavsberg ritade han textilmönster, illustrerade barnböcker, ritade termosar, en tv-apparat, gjorde en hel del offentliga utsmyckningar med mera. Och under nästan 15 år var han dessutom huvudlärare på keramikavdelningen på Konstfack.
Under 40-talet var det fajanser som gällde. Med sina lekfulla och färgstarka motiv förnyade Lindberg lergodset och senare på 50-talet kom de enkla, vackra och praktiska serviserna. Både han och hans kollegor var uppfyllda av att sprida ”den goda smaken” till befolkningen, i det här fallet skönhet och kvalitet. Men den elitistiska inställningen med ”smakuppfostran” gick inte hem. Konsumismen började breda ut sig. Människor ville ha omväxling och köpte billigt från utlandet.
Larsdotters biografi är intressant, den är inget idolporträtt av Lindberg utan hon tecknar en nyanserad och innehållsrik bild av honom och hans tid. Hans privatliv skriver hon inte mycket om, jag upplever det som om han knappt hade något även om det fanns en fru och tre barn i bakgrunden.
Lindberg var en stark personlighet som väckte mycket känslor, på gott och ont. Här framställs han som egotrippad, han ville vara i centrum och tålde inte konkurrens, men han var också den klart lysande stjärnan som kunde inspirera andra med sitt gränsöverskridande konstnärskap. Visst var han formidabel!