Grigorij Rasputin var en tiggarmunk som levt eremitliv i Europa innan han 1901 traskade in i Vinterpalatset och blev det kejserliga hovets gunstling. Rasputin ansågs ha magiska förmågor som bot mot den bräckliga tsarfamiljens åkommor, däribland tronarvingen Aleksejs svåra blödarsjuka.
Rasputin gjorde hovdamerna sin kur och kom lårvägen (med kejsarinnan Aleksandra enligt ryktena) över politisk makt och inflytande över den vankelmodige tsaren Nikolaj ll.
Ett gäng adelsmän förbittrades, anklagade den karismatiske munken för att ha störtat Ryssland i fördärvet, gav honom gift och ett antal knivhugg och slängde liket i floden Neva. Strax efter gick också tsarväldet över ända och Lenins bolsjeviker tog vid.
Harrisons roman kretsar kring den avsatta och dödsdömda tsarfamiljens (den avrättades sommaren 1918 i Ural) sista månader i livet. I centrum står den blödarsjuke Aleksej och Rasputins dotter Masja. Masja anses ha ärvt faders helande egenskaper och utses till tronarvingens vårdare och sällskapsdam. Hon berättar om Ryssland för den unge sjuklingen. Bitvis om det utfattiga ryska folkets lidanden som aldrig berört ädlingarna vid ryska hovet.
En bit social historia, alltså. Däremellan hittar hon på de mest fantastiska och uppdiktade sagor om faderns liv och våldsamma död. Emellanåt låter hon den unge "tsarjevitjen" prassla under sina kjolar i akt och mening att låta pojken upptäcka erotikens mysterier.
Sex och sagor är teman som går igen i amerikanska Harrisons tidigare produktion.
"Rasputins dotter" är ingen direkt höjdarroman, men värd att läsa jämsides med det pågående rysk-ukrainska dramat och dess fundament - då som nu: vidskepelse, maktarrogans, falsk nationalism, korruption, förakt för folket.
I dagens ryska autokrati finns väl inga "spin-doctors" eller politiska häxmästare av Rasputins kaliber, men lustigt är det ändå inte.