Det är denna nya ism som kvinnorna i konstnärsgruppen kämpar mot och som Masha Gessen nu skrivit en bok om och som på ett förträffligt sätt speglar situationen i Ryssland, hur friheterna åter inskränks, hur klockan vrids tillbaka till sovjetunionsk tid, eller kanske snarare tsaristisk.
Gessen berättar hur det började, hur de begåvade unga kvinnorna skapade det som fick det första namnet, "PisiaRiot". Hon beskriver de tre kvinnornas bakgrund, deras "punkbön" i Kristus Frälsares katedral i centrala Moskva, den efterföljande rättsprocessen och så tiden i fånglägren.
Men det var så mycket mera innan de fängslades. De genomför aktioner i tunnelbanan, på busstak, i lyxbutiker. De sätter fokus på Putinerans maniska fixering vid lyx. "Ner med de sexistiska satans putinisterna", hojtar de och spelar in allt på video. Ofta är det öppenhjärtigt utmanande och de blir berömda.
Det ryms humor i aktionerna, som när de gömmer sig vid sidan av vägen där trafikpoliser stoppart bilister för att tilltvinga sig mutor. När polisen hade fått sitt potentiella offer att veva ner rutan kom Pussy Riotmedlemmarna fram ur skuggorna och låtsades vara polisens familj. En mor med tonårsdöttrar. Alla bad de polisen att tvinga till sig en större summa pengar: "Tänk på alla munnar vi har att mätta! Kräv mer!"
Men dessa sketchliknande videoinspelningar gav inget eko. Det gällde att hitta nya platser för nya aktionerna. Det blir i Frälsarkatedralen som kvinnorna iförda rånarluvor stiger in i och ger sin föreställning.
"Jungfru Maria, Gud moder, fräls oss från Putin,
Fräls oss från Putin, fräls oss från Putin!"
Och allt videofilmas för spridning och det får också filmerna. Själva är de inte nöjda över resultatet men aktionen i Frälsarkatedralen visas runtom i världen.
Den ryska rättsapparatens reaktion blir häftig, betydligt häftigare än vad kvinnorna fruktat. Andra protestaktioner med kyrklig anknytning har på sin höjd lett till villkorliga domar. Nu blir det inga villkorliga frigivningar utan årslånga straff i sibiriska arbetsläger. Det är det politiska systemet som uppbådar alla krafter mot de tre kvinnornas trettio sekunder långa framträdandet i Kristus Frälsarens katedral.
I rättsprocessen pekar de på den unge Dostojevskij, hur han dömdes till döden för oförskämda påståenden om den ortodoxa kyrkan och den verkställande makten. Hans straff förvandlades till fyra års hårt straffarbete. Det var under tsarismen.
Pussy Riot vägrar att godkänna domstolen och de förklarar gång på gång att de inte förstår åtalet om huliganism. Men de döms och i fånglägren fortsätter de kampen, nu mot de usla villkoren för fångarna. De är pålästa på lagarna och då håller lokala tingsrätter i arbete. När de vinner målen förflyttas de till andra fångläger.
De har nu återfått friheten och de genomför nya aktioner. De är konstnärer och det är också den kinesiske dissidenten Ai Weiwei. Det är just konsten och konstnärerna som har förmågan att nå ut i länder som är totalitära eller, som i Rysslands fall, är på väg tillbaka till ett totalitärt styrelseskick. Pussy Riot behövs om Ryssland ska komma in på en rättare demokratisk väg och det förstår vi efter att ha läst Masha Gessens bok.