Tuberkulosen är en sådan sjukdom som omgetts med en stor mytbildning och av medicinska argument opåverkad idolisering.
I Förälskad i livet (1987), berättar Pi Puranen och Tore Zetterholm mycket läsvärt om farsotens historia, och man tar upp både många berömda personers kapitulation inför sjukdomen, såväl som hur den slog mot hela befolkningar.
Mot slutet av 1700-talet tog epidemierna ny fart, och 20-25 % av dödstalen berodde på tuberkulosen. Fréderic Chopin, Franz Kafka, Katherine Mansfield, Anne Brontë, Moliére och Rousseau, Aubrey Beardsley, är några av de musiker, författare och konstnärer som dog i förtid av TBC:n.
Under romantiken i England, från början av 1800-talet och resten av århundrandet, dog inte mindre än fyrtio framstående engelska författare av tbc. John Keats (1795-1821) var en av dem.
Det som utmärker honom är det faktum att han också var läkare, vilket är med. dr Carl Lindgrens ingång till att analysera hur Keats medicinska utbildning kommer till uttryck i hans poesi. Keats fick en, enligt sin tidsålders mått mätt, en modern naturvetenskaplig och medicinsk skolning. Föreläsarna på Keats Enfield Academy påverkade inte bara hans bildning, utan även hans poesi.
Lindgren gör inledningsvis en biografisk och sociokulturell rundmålning av Keats liv och samhällsmiljö, och det i sig är tillräcklig argumentation för att förstå att medicin och läkekonst i olika former tog sig in i poesin också.
Keats började redan som 15-åring sina medicinska studier, och tog stort intryck av de lärdomar han gjorde. Dåtidens läkeörter och medicinalväxter, som t ex belladonna, spikklubba och vallmo, dyker upp i dikterna, ofta i personifierad eller metaforisk form, även om Lindgren snarast letar konkreta exempel på influenser från ämnena botanik, kemi, anatomi och kirurgi.
Det känns som att Lindgren läser Keats som ett naturvetenskapligt chiffer, många gånger, och missar eller låter bli att analysera de litterära nivåerna. Sålunda analyserar Lindgren t ex Keats dikt La Belle Dame Sans Merci, utifrån teorin att ”la belle dame” syftar på belladonna och dess atropininnehåll, och läser dikten som en förklädd drogtripp. Och vem kan säga emot en död poet? Dikten skrevs 1819, och då var Keats redan smittad av TBC; den bleka vackra damen kan även, som Puranen och Zetterholm föreslår, vara en personifiering av tbc:n i sig. Keats fick fyra år på sig att odla den bekantskapen.