Varje bostadsområde borde få sin dokumentation, för det blir en folkets historia. Så är det med boken Bromsgatan där författaren Ann-Helén Laestadius gått invånarna inpå livet, de som bott i och flyttat från detta kvarteret Ullspiran och de som ännu bor kvar i den begynnande stadsflyttens elfte timme. Kvarteret är det första som utryms och rivs.
De fyra kvadratiska gårdarna är en påminnelse om miljonprogrammets tid, när politikerna hade en förmåga att bygga bort bostadsbrist och undermåliga bostäder. Miljonprogramhusen har i många fall oförtjänt dåligt ryckte och det visar vittnesmålen i denna bok.
Det är många vittnen och det är bokens styrka. Vi får ta del av människornas historia i förhållande till samhället och det stora gruvbolag som skapade staden.
"Det har alltid varit något tidsbestämt och ödesmättat över Kiruna. En känsla av att vi en dag kanske får packa ihop och flytta", säger Peter Pääjärvi redan i bokens förord. Kanske är det just därför, denna underliggande känsla hos Kirunaborna, som gör det möjligt att flytta en stad.
Bromsgatan ligger på Bolagsområdet, det som LKAB började bebygga när gruvverksamheten startade vid förra sekelskiftet. Gatan uppkallades efter Gustaf Emil Broms (1849-1903), som ägde AB Gällivare Malmfälten och blev huvudägare och vd för LKAB i slutet av 1800-talet. Kvarterets namn hämtades ur fjällfloran.
Vittnesmålen handlar mycket om gemenskapen där på Bromsgatan, att alla var som en stor familj. Efter utflyttning har många behållit kontakterna med sina gamla grannar.
Men där fanns också ett klassamhälle. Det var skillnad på arbetare och tjänstemän. Markus Petäjäniemi är nu en av de högsta cheferna på LKAB, men på 1970-talet ett arbetarbarn i kvarteret Ullsprian. Han beskriver hur han fick vänta i hallen när kompisen åt middag med familjen i tjänstemannabostaden.
– Jag har haft nytta av min klassresa. Jag kan lättare kommunicera med alla, jag kan kukturen, jag förstår hur folk tänker och jag förstår den historiska bakgrunden, säger han.
Han är inte rädd för stadsflytten, säger att människorna och kulturen är viktigare än husen.
– För att lyckas med stadsflytten måste man få med sig historien, säger han.
Maria Mäki, född 1981, växte upp på Bromsgatan 6A men är nu bosatt i Helsingborg. Hon beskriver Bromsgatan som tryggheten under hennes första 20 år.
– Det var så idylliskt. Jag kan inte tänka mig någon bättre uppväxt. Tänk man släpptes ensam ut på gården redan som tre-fyraåring. Men det var aldrig någon fara.
Nu pågår avvecklingen av de röda tegelhusen. Anna Taaveniku , född, 1968, bor på 4C med sönerna Adam och Albin och snart går flyttlasset.
– Jag hade alltid varit lite anti-Bromsgatan. Jag gillade inte hur det såg ut och var indelat i gårdar. Men när vi flyttade hit var det ju klockrent och jag skulle ha velat bo kvar hur länge som helst, säger hon.
Kanske var allt bättre förr eller så kommer det nya Kiruna att få ett nytt kvarteret Ullspiran när det gamla ramlat ner i gruvgropen. Det är ju människorna som gör staden, inte byggnaderna.