Mitt under läsningen av Alex Fergusons Min självbiografi, hör jag nyheten att Fergusons efterträdare på tränarposten, David Moyses, får sparken från Manchester United. Det blåser på toppen, men att sparka någon under pågående säsong och under dennes första år på posten låter för mig ovanligt hårt.
Sir Alex själv var själv illa ute i sin karriärs linda som tränare för Man United, fast det var en annan tid ur flera synvinklar. Det förstår man när man läser hans och sportjournalisten Paul Haywards 330-sidiga biografi om “brittisk fotboll mest framgångsrika tränare”.
Skotten Ferguson, med rötter i Glasgow, tog 1986 över ett lag som inte vunnit ligan på många år, men som när han säsongen 2012-2013 slutade, hade “lett” United till 13 nya ligasegrar. Plus andra segrar förstås; som t ex FA-cupen och och Champions League.
“Ljuvare efter svårigheter”, är klanen Fergusons motto. Och just hårt arbete, plus kontroll, är två ledstjärnor han gärna framhäver boken igenom. Och ärliga tag, något han själv velat stå för och få tillbaka från spelare han haft genom åren, oavsett stjärnstatus på marknaden.
Labour-sympatisören Ferguson (“Jag hade gärna sett Neil Kinnock på 10 Downing Street") tålde inga manér från spelare och folk i sin omgivning. Starka personligheter och dito viljor är en sak; laget och klubben framför allt och en äkta vilja att offra sig, oavsett du heter David Beckham, Eric Cantona eller Cristiano Ronaldo.
Det bästa med Min självbiografi är den typ av personporträtt han ger av spelarna och karaktärerna bakom de stora namnen, som han sett dem både som människor och välbetalda yrkesmän. Detsamma gäller relationen till andra tränare i stora fotbollsklubbar. Han känns ärlig när han försöker göra skillnad på yrkesrelationen och den privata, och jag slås av hur antagonister snabbt efter match verkar kunna samlas över ett glas.
Efter tjugosju år som tränare har mycket hänt, i världen, men också i en anrik klubb som Man United. Bland annat har klubben börsnoterades 1991 och numera ägs av den amerikanska affärsmannen Malcolm Glazer. Ferguson är försiktig i sina kommaterar och minns bara att det “var en skakig tid”. Bara ingen la sig i fotbollen, tycktes sir Alex ha tänkt, vars fotbollsfilosofi med åren allt mer väver in en psykologisk aspekt, både i egna spelare och visavi motståndarlag: Ni spelar i ett speciellt lag och är inte som andra, och vi kommer därför att mala ner motståndarna, inte minst under våra monstruöst starka sista 15 minuterna av matchen. Han beskriver blickar och kroppsspråk från bänken, och det blir lite komiskt, men oavsett humbug eller hybris så talar framgångarna sitt tydliga språk.
Och apropå psyskologi säger han också: ”Slutar spelarna tro på ens kunnande slutar de tro på en helt”.
Fast utan hustrun Cathy och barnen hade han aldrig nått samma framgångar, berättar den idag 72-åriga tränarlegenden lite klädsamt.
Med David Moyses borta som tränare är tiden åter lite skakig i Man United. Frågan är: Kommer Old Alex åter träda in på huvudscenen? Eller planerar han en revival som pubägare någonstans i sitt kära Skottland?
Min självbiografi är som en fotbollsmatch på 90 minuter; den har starka intressanta sidor, men också sidor med dötid då det droppas namn i parti och minut. Fast för den fotbollsintresserade lär ändå Alex Fergusons och Paul Haywards bok läsas med stort intresse. Typ som jag gjorde.