Kristina Ohlsson har skrivit en debattbok om migration och integration. Hon försöker samtidigt förstå och förklara varför människor trots starka geografiska rottrådar till sist ändå överger sina hem och länder och blir flyktingar och kanske sedan invandrare i exempelvis Sverige.
Hon sällar sig delvis till kören av kritiker kring svensk politik visavi migration och integration, men ska inte sammanblandas med t.ex Sverigedemokraternas åsikter, långt därifrån. En “värdig debatt” är vad Kristina Ohlsson efterfrågar.
Hon är inte ju inte den förste som skrivit i ämnet, däremot känner jag inte till någon med hennes erfarenheter som fattat pennan. Mellan 2004-2010 jobbade Ohlsson inom UD, Försvarshögskolan och Säpo. Och det sista av åren i Bagdad, Irak.
Men det är egentligen först 2012, när hon fastnar i en gränskontroll mellan Mexiko och USA, som fjällen på allvar börjar falla från hennes ögon. Världens största invandrarnation visar sig inte vara det hon, “USA-romantikern”, trodde det var. Obama visar sig nämligen i praktiken vara en gränsstängare, långt mer än den blåaste republikan.
En majoritet av de cirka tolv miljoner papperslösa i USA har därför en njugg inställning till Obama. Fast den papperslöse är oavsett president eller regering i underläge och lever i ett sorts Moment 22. Detsamma gäller förstås de cirka 12 000 som finns i Sverige. Trots att de fått vissa rättigheter ses de ofta som parias. Under rubriken Ingenmansland reflekterar Ohlsson kring deras smått omöjliga situation oavsett land.
“Europa är stängt”, skriver Ohlsson med förtvivlan, utifrån vetskapen att flyktingsmugglarna är de enda som gynnas. Och rasisterna. Och fördomarna. Alla ska inte med, är tidens melodi. Och kommer de ändå in, och inte hamnade på Medelhavets botten, får de minsann hör att de “inte är riktiga flyktingar” eftersom “de hade råd”, osv.
Hur mycket invandring tål Sverige? Hur mycket främlingsfientlighet tål Sverige? Och hur mycket kostar den utbredda historielösheten? Frågorna är många, och de tenderar att bli nog så många allt eftersom Den bekymrade byråkraten lider. Visserligen är det en debattbok, men färre frågor hade nog kunnat fördjupa innehållet. Fast ett är säkert, en pepparkaka är en pepparkaka, och inget annat.