En förmiddag i januari 1968 använde mannen i svart för första gången den inledningsfras som sedan blev hans signum:
”Hello, I´m Johnny Cash.”
Det skedde i Folsom Prison. Hans legendariska spelningar i fängelset resulterade i en live-LP som magasinet Time kallade ett av det årets mest originella och fängslande (!) popalbum. Tidningen Rolling Stone instämde och utsåg det senare till ett av de 100 bästa i historien, alla kategorier. Fortfarande omnämns det som tidernas bästa countryalbum.
Efteråt erkände Cash: ”Jag tog fler tabletter den morgonen än jag gjort i hela mitt liv.”
Händelsen är en av höjdpunkterna i Robert Hilburns storverk om countrykungen Cash. Biografin är på drygt 600 sidor och domineras dels av detaljerade beskrivningar av de låtar som han spelade in, dels hans drogproblem.
Under nästan ett halvt sekel var mannen från Kingsland i Arkansas oerhört produktiv. Han blandade country, gospel, folkmusik, blues och pop på hundratalet skivor och tusentals konserter. En stor del av tiden var han påverkad av det amfetamin som han började använda på 1950-talet, i samma veva som han lämnade Sun Records och Sam Phillips och skrev på för Columbia. När han åkte fast i El Paso 1965 blev hans knarkande känt också för hans stora publik. Många gånger var han nära att dö, av överdoser eller olyckor orsakade av drogerna.
Några år på 1970-talet ägnade han sig mest åt sin starka kristna tro, ihop med predikanten Billy Graham. Den perioden höll han sig relativt opåverkad, mycket tack vare hustrun June Carter, men sedan föll han ner i missbruket igen. June och barnen hade liknande problem.
Mot slutet var Cash svårt multisjuk. Ändå fortsatte han att spela in och förmedla känslor med sin skrovliga, genuina röst. Budskapet handlade ofta om att uthärda och överleva, just som han gjort.
Med hiphopproducenten Rick Rubin fick han en sista renässans, bland annat med de Grammyvinnande albumen American Recordings och Unchained, samt videon Hurt. Rubin kallade Cash ”urtypen för en outsider”.
Som musikskribent på Los Angeles Times följde Robert Hilburn artisten Cash under tre decennier. I biografin summerar han ”folkhjältens” liv och karriär på ett både respektfullt och osentimentalt sätt. Texterna till I Walk the Line, Folsom Prison Blues, Man In Black, Ragged Old Flag, The Man Comes Around och andra låtar passar naturligt in i den distinkt berättade historien. Det ger kopplingar till Cashs kaotiska tillvaro och mening åt en del – i sanning – ganska triviala rader. Många ansåg den enkelheten vara en del av hans storhet. Bland annat citeras vännen Bob Dylan efter Cashs död 2003:
”Han är allt det som vårt land och vår nation står för, dess själ och hjärta personifierad och symbolen för vad det innebär att vara här – och allt detta sa han med ett språk som alla kunde förstå.”
Själv sa mannen som varken ville eller tilläts gå i pension och som därmed i alla avseenden visade att Cash is king:
”Jag är varken predikant eller profet, utan bara en som sjunger sånger.”