Det som lockat mig hit är att man ska beröra det brännheta ämnet kulturkrockar och minoriteter i norr. Det kan inte ha undgått någon att det med jämna mellanrum blossar upp eldiga debatter efter Girjasdomen om rätten till mark, jakt och fiske. En del är offentliga, men minst lika många diskussioner uppstår i fikarum och på sociala medier och i valtider är det politiska blåslampor som håller glöden vid liv.
Pjäsen, framförd av Tornedalsteatern, är döpt efter älven, som på minoritetsspråken heter enu (eller väylä på den variant av meänkieli jag vuxit upp med) och eatnu på samiska. Språken vävs samman till en röd tråd genom hela föreställningen; ord som benämner platser eller saker som vi alla har relationer till men har olika namn för.
Torneälven är kuliss när skådespelarna äntrar sin scen. När pjäsen börjar får vi följa barn och unga som på olika sätt möter skrivna och sagda glåpord i samhället och i vardagen. De äldre dämpar, skyler över, men är samtidigt aktiva på Facebook där de skriver av sig sin frustration. Därefter stiger det fram ett par från förr, som bekymrat betraktar nutiden.
Deras ord lägger sig som en ljudfil i mitt inre när de påminner om hur vi som bott här i norr alltid varit beroende av varandra; vi har frusit på samma sätt och vi har svultit på samma sätt men vi har klarat oss tack vare att vi samarbetat.
Vi förstod varandras språk tack vare ordens likhet men förbudet att tala meänkieli och samiska i skolan blev kanske början på kilen som skilde oss åt. Det är åldringarna i pjäsen och barnen på slutet som kommer med hoppet: Tillsammans är vi starka, och för vi inte över våra egna fördomar till barnen så kommer en ljusare framtid att gro.
Vid föreställningens slut sitter jag inte bara med gåshud på armarna utan även närapå tårar i ögonen. Jag undrar hur många i publiken som begriper vad det här handlar om. Kanske måste man vara född här för att förstå, jag vet inte.
När skådespelarna tackar för sig kikar solen fram och älven ändrar färg. Det blir ljusare igen. Det finns mycket som man lyckas leverera men kanske främst budskapet att vi alla hör ihop. Den kil som slagits in mellan oss minoriteter i norr är inte ditplacerad av oss själva men det är vi som måste se till att få bort den. Ingen kommer nämligen att hjälpa oss med det.