Meänkieli ger en själ till mina skrivna ord

Finnmix på radion. Det är fredag, bastun är på gång och ute i etern kommer hälsningar. Det är någons granne som fyller år, någon som är på väg till byn och nu vill hälsa till mommo som väntar. Språken blandas, svenska och meänkieli om vartannat.

Anna Kuru reflekterar, i väntan på en varm bastu, över betydelsen av ett förlorat språk som ändå finns med.

Anna Kuru reflekterar, i väntan på en varm bastu, över betydelsen av ett förlorat språk som ändå finns med.

Foto: Arne Forsell

Norrbotten2024-02-27 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns en värme som letar sig ut genom radion, ända fram till mitt köksbord där jag sitter. Framför mig har jag en text jag själv skrivit men jag förstår knappt ett ord. Ändå händer något. En känsla i kroppen, en tillhörighet som går långt tillbaka och som nu blossar upp. Texten jag skrivit är översatt till meänkieli, ett språk jag växte upp med men som inte blev mitt. Först i vuxen ålder har jag förstått varför.  

När mina föräldrar började skolan fick de inte tala annat än svenska, inte ens på rasterna. Den som gjorde det kunde förvänta sig straff. Allt det här finns att läsa om i de intervjuer som Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, lantalaiset och kväner nu presenterar. Vittnesmålen är sorgliga berättelser av människor som minns hur deras skolgång artade sig under försvenskningspolitikens era. Den givna skammen över att inte kunna svenska ordentligt och slutligen nedvärderandet av det språk - och i förlängningen den kultur - de vuxit upp med. Inte är det konstigt att orden sinar då. Det här hänger med ännu idag, och därför är det så viktigt att uppmärksamma meänkielidagen den 27:e februari. Meänkieli, som betyder vårt språk, finns i ett antal varieteter och skiljer sig från finskan bland annat genom användandet av bokstaven h och genom uråldriga ord som inte längre brukas i det finska språket. 

För en tid sedan träffade jag på en man och vi kom att prata om den lilla by i Tornedalen som han kom ifrån. Byn är som många andra invid en älv och här har både jordbruk och renskötsel bedrivits i generationer. Men det var något med sättet han beskrev platsen på; och det på ett vis jag aldrig hör på svenska. Istället för att uppge en adress, beskrev han älvens form och hur vattnet förde sig invid den plats han hade sina rötter. Och det här är något som återkommer i meänkieli; den kopplingen till naturen och kanske framförallt älvarna.

När Finnmix ebbar ut i radion är bastun varm. Jag lägger ifrån mig texten jag haft framför mig. Det där med språk är så märkligt. Hur jag, även om jag  kan känna i kroppen, att det här är rätt. Meänkieli ger en själ till mina skrivna ord, som omöjligt kan fås på svenska. Och texten får ett djup, färgas av rottrådar långt tillbaka. Min berättelse får liv och hittar hem.