Jag brukar få hjälpa mamma med datorn. Och det är väl egentligen inte så konstigt heller. Jag har vuxit upp med den som en självklar del av livet, medan hon levde femtio år utan. År 1993 köpte familjen en PC genom Lärarförbundet och sedan dess har mamma lärt sig lägga patiens, skriva protokoll, leta information på nätet och allt eftersom också betala räkningar och hålla kontakt med släktingar och vänner via sociala medier och mejl. Till skillnad från mig har hon till och med Instagram. Och trots att hon är åttio fyllda försöker jag fortfarande att få henne att själv göra vad hon tycker att hon behöver hjälp med, när det kommer till datorn. Fast det oftast går snabbare när jag gör det. Och visst går det att lära gamla hundar att sitta, även om hon blir sur ibland och tycker att det vore bättre om jag gjorde det från början, löste det där med datorn som inte verkar fungera.
Jag är rätt säker på att många under femtio känner igen sig i det här med äldre människor och teknik. Hur fel det kan bli. Och visst kan det vara roligt när en frustrerad sjuttiplussare håller fram telefonen och säger ”jag vet inte vad jag har tryckt”. Det är dessutom oerhört tacksamt att raljera om! I de flesta sammanhang river det ner stora skrattsalvor, till och med bland de äldre själva. Som en försvarsmekanism kanske, ett sätt att förlika sig med bilden av den äldre människan som fullständigt inkompetent när det kommer till det att hantera tekniska apparater. Som en rest från en svunnen tid.
Men det börjar också kännas rätt tröttsamt. Inte bara som humor, utan framför allt som uttryck för en särskild kunskapssyn. Vad är egentligen att betrakta som relevant kunskap? Samtidens människa verkar ha gjort sig så pass beroende av de tekniska apparaternas funktioner att det att inte behärska dem ses som större okunskap än att själv behärska många av de funktioner apparaterna är konstruerade att utföra. Långt ifrån all kunskap människan tidigare har besuttit är att betrakta som nödvändig att hålla kvar vid, men här handlar det om ett skifte som har gått så pass fort att gammalt vetande om hur man överlever inte längre anses behövlig, eftersom vi nuförtiden skall kunna förlita oss på apparaterna.
Möjligen tycker man att det här resonemanget är att dra det hela för långt. Att det bara handlar om lite skoj. Ni vet, människor som vill smågnabbas lite om andras tillkortakommanden. Men i ärlighetens namn, hur ofta hör du äldre människor racka på yngre för att de inget kan om att karda ull?