Pekka Lindmark är hyfsad med hammaren. Limpar är lite av en pajas. Fotbollsspelaren Hanna Ljungberg blir utslagen efter en förnedrande förlust mot jätten Maria Brandin. Och Stenmark, ja han gillar att vinna.
Jag talar så klart om SVT:s utmärkta tv-serie Mästarnas mästare. Det bästa som sänts på tv under flera år.
För till skillnad från vanliga dokusåpor ligger inte avsnittens styrka under guppande täcken, spritfester eller förnedrande lekar som liknar tortyr. Det handlar om något så enkelt som att komma ett steg närmare våra käraste elitidrottare. För dessa människor lever oftast i en liten och avskärmad värld. En värld som allt för ofta bara serverar floskler som "Bollen är rund" och "Allt kan hända".
Därför känns det så jävla härligt att se den mystiske Kenny Bräck, som överlevde en krasch i 340 kilometer i timmen och kom upp i en rotationskraft på 214 gånger gravitationen, göra något så urbota korkat som att köpa en flaska solskyddskräm för 50 euro.
Jag fnissar varje gång jag tänker på det. Programmet skapar klara färgrika nyanser av en för mig okänd värld. Jag var aldrig bäst i en sport. Men Mästarnas mästare har öppnat mina ögon.
För jag har sakta börjat misstänka att de flesta elitidrottare lider av åtminstone en eller flera psykiska åkommor. Dessa människor vägrar helt enkelt att ge upp oavsett hur trivial en tävling må vara. Kan det vara någon slags funktionell autism? Att stå som Limpar och skjuta bollar mot en stolpe i 16 timmar gör inte en normal människa. Eller som Stenmark när han blånekar. "Int’ träna ja nå", när han är mer vältränad än ja, alla andra.
Och med mina mått mätt så är nog Stenmark mest skadad. Han bara vinner och vinner. Men jag älskar det. Han fick hela Sverige att stanna upp under sin aktiva idrottskarriär - och gör det fortfarande. Lika fåordig, lika fascinerande.
Jag läste en undersökning som frågade vem som var tittarnas favoritidrottare i programmet. Ingemar Stenmark låg på första plats med 88 procent framför tvåan Hanna Ljungberg som hade sju procent. Vilken folkförankring. Är han kanske den svenska folksjälens frälsare? Je tyste manne från viddna, så komna ner från fjälla föråvise hudana schkåupe´ska stau.
Vill man bli populär ska man vinna och hålla käft. Hur enkelt låter inte det. Kanske ska sossarna lära sig en läxa. Gör Stenmark till partiledare. Det skulle nog bredda leden den första maj. Men i väntan på att Ingemar blir förstamaj-talare så fortsätter jag hellre att bänka mig framför Mästarnas mästare.
Och jag har så klart redan skrivit önskelistan inför nästa säsong. J-O Waldner, Gunde Svan, Ludmila Engquist och en hel drös gamla hockeylegender. Vilka stjärnor finns på din lista?