Tillåt mig sucka. Och morrspy: Varför!? Varför är det alltid så här! Varför gör vi så här?
Ja, jag säger vi. Vi tjejer. Många av oss i alla fall. Vi går genom livet och hoppas att vi ska duga, att vi ska bli älskade, att killen (eller tjejen för den delen) ska vilja ha oss och när det väl blir så, så oroar vi oss för fortsättningen. Duger jag, älskar han eller hon mig fortfarande/lika mycket, är jag verkligen finast och så vidare. OCH SÅ JÄVLA VIDARE.
Va? Vad sa du? Slappna av? Vad är det?! Suck.
Samtidigt som jag ser detta pågår det en debatt om den svenska skilsmässan. Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy - en bok om skilsmässa har delat landet i två läger. Dels de som tycker att det hela är en försköning av skilsmässan och att detta dessutom kommer från en klick väldigt privilegierade kvinnor. Dels de som med ett "äntligen" konstaterar den kvinnliga frigörelsen och kanske ett upphörande eller i alla fall minskande av skulden och tabut kring ämnet.
Jag har inte läst boken. Men jag noterar att de flesta av landets skilsmässor kommer på initiativ av kvinnan. Och så tänker jag på tjejen i filmen.
- Tror du att du kommer kunna älska mig?
Den där meningen klingar illa i huvudet, jävligt illa - som frigolit mot en glasruta. Ska vi gå och oroa oss hela livet innan och medan kärleken slår till, för att sedan komma till insikt och ja, gå skilda vägar? Varför inte fokusera på oss själva och den egna känslan redan från början?
Tjejen i filmen fick killen till slut. Han var en riktig looser. Och inte en enda gång ställde han frågan till henne. Tror du att du kommer kunna älska mig?