Jag vill börja med att höja ett varningens finger. Den här betraktelsen kan innehålla så kallade spoilers. Det vill säga avslöjanden om innehållet från mitt senaste biobesök.
Då var det sagt. Nu till ämnet.
2001 hade Sagan om ringen premiär. Australiensaren och splatterkungen Peter Jackson hade satt tänderna i ett mastodontprojekt, en helig ko bland fantasynördar och litteraturälskare. Projektet blev en megasuccé och i juletid följande två år fick vi följa ringens väg mot Mordor. Den avslutande delen, Sagan om konungens återkomst, kammade hem hela 11 Oscars 2003. Styrkan med Jacksons filmatisering är att den var gjord med hjärtat. Har man sett extramaterialet på dvd-boxarna hissnar man av den enorma detaljrikedom och dedikation som lades ned. Bara de två lyckliga idioterna som satt under hela inspelningen och tillverkade ringbrynjor. I flera år skar de plastringar och satte ihop tills de bokstavligen hade nött bort sina fingeravtryck. Men lika glada var de ändå.
Det var därför euforin över The Hobbit blandades med en viss skepsis, i alla fall för mig. Var det här bara ett sätt att upprepa sig? Ett sätt mjölka ur några miljoner dollars till ur Gandalfs skägg? För om Sagan om ringen är en storslagen historia om kampen mellan gott och ont, är ju The Hobbit bara en äventyrsbok - dessutom en barnbok. Peppen uteblev och nästan lite motvilligt masade jag mig iväg på bio under mellandagarna.
Så här i efterhand är jag tacksam för min något cyniska inställning och nedskruvade förväntningar. För visst var den bra. Eller inte bara bra. Utan helt fantastisk. Det är många år sedan jag läste Bilbo, som The Hobbit ju heter på svenska. Den var inkörsporten till en djup och intensiv Tolkien-fas jag hade under de senare tonåren. Jackson har lyft historien till precis rätt nivå. Bara greppet att låta den starta på samma dag som Sagan om ringen, med Bilbos 111:e födelsedag, är oerhört smart och snyggt. Vidare kryddas historien med inslag från mytologin från de lite mer obskyra böckerna som Ringens värld och Silmarillion. Känner man till Galadriels ursprung och vilka Istari egentligen är, varför örnarna alltid kommer till Gandalfs undsättning, blir det konstant geekgasm under de tre timmarna i salongen. Min största skräck var att det skulle bli pajaskalas av hela filmen. Då historien ju faktiskt innefattar en hel del dvärgar. Med tanke på stackars Gimlis behandling i LOTR fanns ju en viss risk. Men här är dvärgarna precis så badass och järnhårda som de ska vara. Om än kanske lite för snygga. I alla fall i Thorin Oakenhields fall.
Nu börjar den långa väntan på del två i sagan. Premiär 13 dec 2013. Men ett litet uns av skepsis finns fortfarande. En skepsis vid namn Mikael Persbrandt.