Då var det dags då. Nytt år, nya friska tag. Jag ser på statusuppdateringarna på det stora sociala nätverket att folk rensar ut. Det blir liksom automatiskt.
Efter helgernas frossande, både fysiskt och psykiskt, behövs en rejäl utrensning. Granjäveln åker bokstavligen ut genom fönstret till fyraåringens förtjusning. Och jag tänker när jag bär ned lådan med pyntet, som kändes så exotiskt för bara några veckor sen: Äntligen får man packa ned krafset. Man kanske skulle ta och rensa förrådet när man ändå håller på. I år lovar jag mig själv att inte spara massa onödig skit.
Varför gör man så här, fyller lådor med skit? Som gamla brev. Okej, det kanske kan vara kul att ha kvar. Men alla skruvar, bultar som inte hör till något? Fast det är klart, man kan ju kanske behöva en liten bult någon gång. Och alla cykeldelar som ligger och skräpar - jag kanske behöver det där drevet till sommaren. Å alla skor! Gamla, nötta gympadojjor och de där låga bootsen jag inte använt på en evighet. Men å andra sidan, man kanske blir bjuden på en westernfest någon gång. Bäst att spara.
Sedan är det allt det där ungarna släpar hem från dagis. Och missförstå mig inte. Jag älskar mina barns fantastiska teckningar. Men, vi har faktiskt en begränsad väggyta i vår trea. Att slänga sina barns små konstverk kommer inte på fråga. Jag tror till och med att det är ett brott mot FN:s barnkonvention, typ.
Ni ser ju själva, det här kommer aldrig att gå. Det är emot min natur. Nä, jag tror jag skiter i allt. Det är bara att inse fakta och bejaka hamstern inom sig. Jag ska i stället vara stolt över mina hundratals serietidningar. Som nu trängs i förrådet tillsammans med Kendo-utrustningen och alla cykelprylar. Tricket är nog att ha någon form av ordning. Så det blir till att katalogisera ungarnas teckningar och sortera skruvarna i storleksordning. Mycket roligare än att slänga. Nuförtiden har man ju dessutom ingen skivsamling att sorteringsexperimentera med. Jag tror den ligger där längst in någonstans. Hittar jag den så blir det den första som åker till återvinningen.
Men om man nu ska göra någon sorts analys och sammanfattning av detta tillsynes onödig i-landsproblem, är det kanske så att man behöver en form av fysisk identitetsbekräftelse. I ett liv där man kan se sitt förflutna i en virituell "tidslina" på facebook. Alltså riktiga saker som minner om ett tidigare liv och på så vis ger nuet någon sorts berättigande. Låter det flummigt? Det kan även vara så pass enkelt att den som har flest prylar när den dör vinner. Och i så fall tänker jag då banne mig inte förlora.