Svensk musik inspirerar inte till sexuell interaktion. Sant. Svensk musik uppmuntrar inte till orrspel och menande blickar. Punkt. I Sverige dyrkar vi nämligen den textdrivna musiken och kramar om den som en bortsprungen hundvalp. Vi intar en solitär pose och låter orden ge regi för inkännande minspel och likt en tusenhövdad brugd skrålar vi guteralt atonalt med i dessa epos. Den pumpande näven accentuerar varje stavelse och promillehalten får under inga omständigheter sjunka under 5.0.
Då det är på tapeten att diskutera etnicitet idag skulle jag vilja påstå att detta beteende är typiskt svenskt men också att detta är ett beteende som bör ses över. Etnicitet är nämligen ingen konstant. Etnicitet är bara frukten av mänsklig interaktion, en social konstruktion som hålls vid liv så länge det känns meningsfullt. Allt är i konstant förändring och detta skall saluteras.
Då det föds för lite barn i Sverige kan jag tycka att det vore på tiden att Sverige börjar ta av sig byxorna mer frekvent och kratta för mer baby making-action. Här har musiken en viktig roll som erotisk katalysator och jag vill här belysa vår oförmåga att lära av den kulturella mångfald invandringen ger. Musik och erotik är nämligen självklara danspartners i de allra flesta kulturer. Musik som sätter pelvis major i gungning, ger fukt i blick och svällkroppar retningar.
Allt från den argentinska tangon, där Astor Piazzollas bandoneon förför oemotståndligt, till flamencons Paco Pena vars stringens och utmanande Picado-linjer i det närmaste beordrar nakentid. I Portugal hittar vi fadosångarna där Amalia Rodrigues sång vävs så vackert mot stråket att man vill bränna upp sin garderob och rulla på heltid. Vi har Malis Tinariwen som bjuder upp till dans med löfte om syndig påtår, och Indiens Anouschka Shankar, vars sitarspel ger mig 50 graders feber av ren sensuell anspänning. Listan har inget slut men vi stannar där.
Det handlar inte om att göra Överkalix till den congastätaste staden i landet, men det handlar om att öppna dörren på glänt för ett liv med konstant imma på rutorna. Min medicin mot den avsexualiserande svenska musiken är besk men billig:
* Släpp öl-plastmuggen. När pippin vill ha talgboll kan inte Magnus Uggla hjälpa dig. Man kan inte spola i sig åtta liter starkbock och hoppas på tantrasex. Det blir apa av alltihop.
* Visualisera din inre sexdynamo, sök ögonkontakt, gå rovkisse.
* Undvik aerobics-rock.
* Undvik stadsfestivaler.
Jag har räknat på detta och om mina instruktioner följs slaviskt uppskattar jag den svenska befolkningsmängden år 2050 till drygt tjugofem miljoner invånare. Skit i järnrörsdemokrater som geggar ihop etnicitet och nationalitet. Svensk musik som begrepp är ett spöke. Allt är inlånat. Då som nu. Slappna av, ta ett toy. Det är bara lite toner.