Jag vill också ha ett smultronställe. En fullt fungerande fantasivärld. Komplett med en fyra meters hund som lever i 24 minuters dygn. Tvillingbockar som talar om döden och en tennisdomarstol. Jättestora vadarfåglar och lite andra obskyra inventarier. 1971, samma år som jag föds köper Lars Stenberg sin privata fantasivärld för 45 000 kronor. 20 år senare - Lars smultronställe ska ha dubblat i värde nu - är det tidigt nittital och jag är odödlig. När Roxy stängt för natten håller vi hov på Floras kulle. Vi dricker billigt vin och alla är där. Sven reciterar ur Loranga, Mazarin och Dartanjang av Barbro Lindgren. Vi skrattar och Floras är vårt smultronställe. Ibland lånar vi mammas cab och kör ut till sommarstugan. Vi kör skitfort och Peter har med sig ett munspel som vi håller utanför hela vägen. Det låter fruktansvärt. Vi asgarvar hela vägen. Tuppen Barbro hälsar oss välkomna och vi kastar hästsko med Major Björklund.
Peter och Sven jobbar med ett manus som heter prisgrupp Z. Just det manuset blev det inget av. Men att Sven var en smart och rolig jävel rådde det ingen tvekan om.
Gänget från Floras sprids så småningom över landet. Min rolige vän flyttar till Umeå. Där på något vis, sammanstrålar fyra likasinnade genier och formar den humorgrupp som kallar sig Klungan. Det måste ha med någon form av gudomligt ingripande att göra. Det är för bra för att vara slumpen.
Vi hoppar fram ett tiotal år. Det är 2004. Nu har Lars fullt fungerande fantasivärld tripplat sitt värde. Ungefär samma gäng från Floras kulle befinner sig på Berns i Stockholm. De flesta bor här nere nu. Klungan ska spela sin föreställning Stämning för sista gången. Men för de flesta av oss är det första gången. Jag är skruvig och nervös på något sätt. Men det lägger sig snabbt. Katla, Patrik Larsson, Thunder med flera har gjort entré i mitt liv. Jag minns inte så mycket från just den föreställningen. Men jag minns att jag tänkte: Det här kan bli hur stort som helst. Efter Killinggängets ironiska overload och Rallys prutthumor. I ett humorsverige som bara tänjer gränser med att gå lägre och lägre under bältet i skitprogram som Parlamentet, fortsätter Klungan att göra brilliant scenkonst. Med Mammas nya kille i P3 nådde de den breda publiken. Men det är på scenen jag vill se dem! Med föreställningarna Jag är en fågel nu, Det är vi som är hemgiften och nu senast den underbara Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Där Lars Stenberg visar oss sin fantasivärld som nu, enligt honom själv, har fyrdubblats i värde. Det är smart och tragiskt. Snyggt och ibland totalt bisarrt i klass med Monty Phyton.
Gapskrattet fastnar i halsen. Och jag undrar hur långt Klungan kan gå? Håller de samma värdeökning som Lars fullt fungerande fantasivärld, är det bara just fantasin som sätter gränsen. När Sven, Olof, Carl och Mattias är vid rodret kan vad som helst hända. Så jag höjer mitt glas och säger: Skål Klungan och tack för nästa!