Det här skulle vara en krönika om hur internet återigen förändrar spelreglerna - men det är så tröttsamt. För hajpen med internet och framförallt sociala medier, är så överdriven.
Facebook, som snart kommer att börsintroduceras, har värderats till upp emot 600 miljarder kronor. Det räcker med att läsa de riktade annonserna om "hårtransplantationer" för min kala skalle för att förstå den siffran. Klart att reklambranschen hajpar den här typen av användande då de har hittat sin heliga graal - en motorväg rätt in till själen av vår konsumtion. För värderingen av Facebook handlar framförallt om hur företag kan förändra vårt köpbeteende, inte om hur vi kan förändra världen.
Kommunikationsbyrån Intellecta presenterade nyligen en rapport om Twitteranvändandet i Sverige. Den visade att 299 000 svenskar har registrerat ett konto på Twitter. 171 000 använder det varje månad och 53 000 varje dag. 53 000? Ändå presenteras Twitter ofta som ett mätverktyg för den svenska folkopinionen av olika medier. Snacka om en skev bild.
Facebook har ungefär 4,6 miljoner månadsaktiva användare i Sverige. Men att vi reformerar samhället genom vårt statusuppdaterande bör ifrågasättas. Effekten kan snarare vara motsatt.
"Men hallå! Även du kan starta en arabisk vår, för där spelade sociala medier en stor roll", fick vi höra av tidningarna när det begav sig. Men nästan var tredje invånare i arabvärlden kan varken läsa eller skriva, enligt Arabförbundets organisation för utbildning, Alesco. Man undrar ju hur det är med sms-tummen då.
Och när en revolution startas för att man inte har råd med mat, gissa då hur många som har råd med dator, iPhone eller iPad och trådlöst internet?
Snarare är det väl så att det är billigt och enkelt för utländska medier att rapportera med hjälp av ett flöde från sociala medier i stället för att faktiskt vara på plats. Därför betonar vi gärna dess vikt. Men för att krossa en diktatur krävs det tyvärr att någon blöder. Det var decennier av förtryck och misär och en ung, missnöjd demografi som möjliggjorde den arabiska våren.
Det är inte heller tack vare Facebook och Twitter som Grekland nu missnöjesröstar på nynazister och kommunister. En "förändring" jag inte heller tror sociala medier vill förknippas med - de är liksom bara med på den där mysiga förändringen.
Är det inte så att sociala medier skapar illusionen av delaktighet? Frågan får mig osökt att tänka på Oasis gamla textrad So I start a revolution from my bed. Vi nöjer oss med att vara lagom arga framför datorskärmen i stället för att delta i ett riktigt politiskt engagemang som kräver blod, svett och tårar.
"Oooooh, en statusuppdatering om att rasism är dåligt." Gilla. Take that, Sverigedemokraterna!
För att förändra spelreglerna krävs det att vi stänger av datorn. En politiker har svårare att säga nej till dig som person i stället för att som annars skylla på ett anonymt näthat.
Nå, nu är jag knappast någon förebild när det kommer till politiskt engagemang. I min roll som journalist åtnjuter jag en enorm megafon så länge jag försöker förhålla mig neutral - det är lite som att starta en revolution från sin säng.
Så snälla, gör som jag säger och inte som jag gör. Då kommer jag se till att gilla er på Facebook sen. Take that, internet!