Jag kommer ihåg från min tidiga barndom då mamma och pappa brukade berätta om dåtidens väckelsemöten. Som tältturnerande åkte de längs det norrländska kustbandet och inlandet för att bota länets ofrälsta, snedögda och okristna.
Det var ofta beskrivningar av shower iscensatta av äldre män som sade sig stå i kontakt med högre makter, talandes i tungor, vilt gestikulerande inför tusentals människor. Publiken brann som torrfnöske av religiös iver inför den stundande finalen som kulminerade med handpåläggning och ett slutligt "haaaa-leeelujah".
Trots det fastnade varken mor eller far i kristendomens dy. Det kan jag känna tacksamhetsskuld för när Göran Hägglund nu medverkar i tidningen eller talar i TV. Religion är ofta en börda påtvingad barn i tidig ålder.
Istället hittade mamma och pappa en mycket bättre lösning på världsproblemen - kommunismen. Ibland känner jag tacksamhetsskuld till Boris Jeltsin för att han satte sista spiken i den röda kistan när mina föräldrar blir lite väl nostalgiska.
Själv förstod jag aldrig lockelsen till kollektivet. Min generation var individens. Och gud hette typ Kurt Cobain eller Arnold Schwarzenegger.
Men när jag såg Björn Ranelid uppträda på Melodifestivalen förstod jag genast vad mamma och pappa menat när de beskrev väckelsemötena. Där stod Den Underbare Mannen - klädd i gå-borts med talets gåva - och pratade fullständig rappakalja och lovade mirakel. Följd av nästa, iklädd en dräkt av guld, lovandes rikedomar och bananer till hans följeslagare.
Till slut uppenbarade sig även djävulen - syndens konsekvens, snusbolagens värsta reklamposter - Torsten Flinck, som även han avslutade sin predikan med en helt annan typ av handpåläggning.
Haaaa-leeelujah!
Där stod de alla, vår tids väckelsepredikanter. Och deras budskap? Ingen aning. Frågan är ju om det någonsin har spelat en roll.
Religionen förbjöd och monopoliserade snabbt alla känslor av vällust som hädiska. Sex var synd, dans var synd, sång var en synd. I vissa rörelser var till och med gardinerna synd. Aktiviteter som väckte glädjekänslor drog bort publiken från kyrkan och väckelsemötena. Glädje skulle enbart den rena tron till Gud kunna framkalla.
Men systemet luckrades upp, separerades från staten och ersattes av andra. Nu tittar vi istället varje lördag på den statligt ägda televisionen, det nya monopolet, istället för att gå till kyrkan på söndagen.
Och ändå står vi och hejar på samma typ av gubbar och käringar som talar i tunga om 60 år utan säd. Eller följer nya revolutionsorkestrar som klär sig enhetligt i rött och svart.
Vi förändrades aldrig. Dagen då vi gör det - då herr Ranelid kan vi snacka om ett mirakel.