Musiker borde göra som bildkonstnärer och aldrig kompromissa

Det ser inte bra ut. Dagens indieband får kämpa allt hårdare för att avvärja mekaniska ingrepp från desperata, penninghungriga skivbolagsjättar. Anfallen sker ofta och de sker skoningslöst, och alltid med den största hänsyn till ekonomin och den minsta till estetiken. I värsta fall ger banden upp och låter utomstående krafter ta makten över deras kreativitet. "Bättre att tjäna lite cash och slippa ta ett skitjobb", tänker nog många när de skriver under sitt feta kontrakt. De försöker övertyga varandra: "Vi kommer ju ändå att få spela musik varje dag, eller hur?".
Det de inte vet är att de signerar sina dödsdomar som musiker.
Ytterligheten i det här tänket är naturligtvis TV4:s talangtävling Idol. Vinnaren där får knappt lyssna på "sina" låtar innan de ska spelas in. Så hantverksmässigt som det kan bli. Men lyckligtvis en ovanlighet. Desto vanligare är att band eller artister får vissa förmaningar av skivbolag som tycker att det låter för svårt, för djupt, för intelligent, för grovt, för politiskt, för kaxigt... Listan kan göras lång. Ibland ställs rena ultimatum. Men det spelar mindre roll. Så fort man tillåter en liten, men ovälkommen, förändring i sin musik är det kört. Det konstnärliga värdet försvinner och det blir som vilket kneg som helst.

Vi kan likna musik vid en tavla. Tänk att du är en bildkonstnär som snart ställa ut på ett stort galleri för första gången. Galleristen ska komma till din ateljé och ni ska tillsammans välja tavlor. Du är mycket, mycket förväntansfull. Det ringer på dörren. Du öppnar, och till din förvåning ser du att galleristen har med sig en egen pensel och palett. Den senare lyser av neonfärger i alla nyanser. Galleristen hälsar inte utan går genast fram till din bästa tavla, en mörkt surrealistisk sak, granskar den med huvudet på sned i några sekunder och målar sedan några snabba drag med sin pensel. "Så där ja!", säger han nöjt och betraktar sitt verk: tre feta neongula streck. Han går vidare till nästa tavla och gör om proceduren. Du är förkrossad.
Efteråt får du veta att dina tavlor var för svårtillgängliga. Galleristen, som "kan branschen", är säker på att du (han) kommer få mer pengar för tavlorna när de är bestrukna med neonfärg.
Ingen konstnär skulle gå med på detta. Och bortser vi från de renodlade hantverkarna som arbetar i så kallade "musikproduktionsfabriker", är skapande musiker också konstnärer. Varför göra skillnad? Varför är så många musiker villiga att göra avkall på den genuina individualiteten i sin egen konst?
Pengar, är som sagt en faktor. Men det måste betyda att fattiga, svåra och talangfulla bildkonstnärer ser så oerhört mycket seriösare på sin konst än fattiga, svåra och talangfulla musiker.