Man blir allt lite misstänksam. När allt är så där puttrigt perfekt. När mamman just har tagit ut gratängen ur ugnen och altanbordet i nyoljad ek står premiärdukat inför sommaren första middag ute.
- Hur går det med köttet älskling? - kanske hon ropar till maken som står och grillar perfekta köttbitar i kvällssolen.
På baksidan hoppar barnen på studsmattan. En i taget för det har pappa sagt. Och det är klart att de gör som pappa säger.
Jag har goda vänner som bor i Hammarby sjöstad. Även här blir man misstänksam. Det är lite för perfekt. Som i den där filmen Welcome to Pleasantville, där ett par ungdomar sugs in i en tv-serie från 50-talet med tillhörande unkna värderingar. Eller The Truman show. Jag spanar alltid efter övervakningskameror och låtsasinnevånare när jag promenerar runt i snygga, trygga Sjöstan.
Är det förresten någon som minns tv-serien Cosby? Där fick vi följa den lyckade läkarfamiljen Huxtables. Den gick på 80-talet och var omåttligt populär. Upplägget var ungefär som Will Smiths genombrott, Fresh Prince i Bel Air. Fast utan Fresh Prince. Inga svarta får eller problembarn här inte. Möjligen en farlig pojkvän till pappa Heathcliffs stora förskräckelse. The Huxtables var misstänksamt perfekta.
I vår egen strävan efter att måla upp en bild av våra till synes perfekta liv, lägger vi ut fredagsmyset på Facebook. Föräldrar sitter tysta och telefonsurfar i grupp om ungarnas idrottsprestationer från omklädningsrummen. Regnar det en ledig dag sitter vi minsann inte inne och tittar på tv. En bild på gungande galonbrallsungar i en lekpark nära mig. I samma stund är bilden uppladdad och klar att bekräftas med ett "like". Titta så jävla bra vi är.
Men det är inte sant. Den perfekta familjen Huxtable finns inte. Inte ens i populärkulturen. Familjelivet har fortfarande en stor roll i tv-serier och på film. Men det är den dysfunktionella familjen vi vill se. Visst var Sopranos en maffiaserie. Men kombinationen med familjeproblemen var vad som gjorde den så bra. Igenkänningsfaktor? Kanske. Jag skulle vilja påstå att de flesta av de senaste stora tv-succéerna bygger på familjelivets baksidor. Från Familjen Bundy och Six feet under till Modern family och Sons of Anarchy.
Jag förutspår att vi snart kommer våga stå för våra brister. Familjebråk och trotsiga barn hör faktiskt livet till. Konflikten behövs. Hur ska vi annars kunna lära om inte från våra misstag? Vår nya insikt kommer medföra mindre stress och mer tid för det som är viktigt. Det kommer att ge våra ungar en mer tolerant inställning till livet och sina kamrater. Tillvaron kommer att bli lite enklare.
Tänk att få visa att det är okej att rosta en formfranska till frukost i stället för det prestigefyllda surdegsbrödet. Jag ser fram emot den första bilden på en ostgratinerad kasslerskiva med ananasring som livsstilsbild från lördagskvällens supé. Erkänn att allt blir lite roligare med en dos självironi. Istället för att hela tiden försöka bräcka varandras misstänksamt perfekta liv.
Och ärlig talat, vilken familj hade du själv helst velat växa upp i: Simpsons eller Flanders?