Clarence Clemons dog i helgen i sviterna av en stroke. Saxofonisten var en oumbärlig del av Bruce Springsteens E Street Band. När det tragiska beskedet kom startade åter tankarna: "Jaha, nu börjar de trilla av pinn."
Vilka då? Jo, rockdinosaurierna. Ni vet de där musikerna som är oersättliga. För vi vet alla hur det ligger till. Det finns en generation av musiker, vars storhet aldrig, aldrig kommer att återuppstå. Det är band som max har tjugo år till på sig.
Vi talar Dylan, Rolling Stones, Bruce Springsteen, Clapton, Bowie och av de redan passerade Beatles, Pink Floyd, Michael Jackson och fortsättningsvis.
Gubbrocken och dinosaurieturnerandet. Som band har de flesta passerat bäst-föredatum men likväl känns det tryggt att veta att de fortfarande står upp - om än hjälpta av rullatorer.
Problemet är dock att inga värdiga ersättare har uppstått de senaste tjugo åren. Kurt Cobain var kanske på god väg men han gick under för trycket. Oasis och Blur gav upp halvvägs. Radiohead valde att bli obskyra. Coldplay, bläh. Kings of Leon, nej tack. Och så vidare.
Hiphop och rap? Som akt passar de sällan på festivaler och i arenor. Plus att modern rap är ytlig och inställd på materiellt överflöd. Knappast något som startar ungdomsrevolter.
Visst har Kanye West den galna rockstjärneblicken och en stor dos hybris, men ärligt talat måste han börja göra bättre musik. Nämn en "klassiker" från hans diskografi som gemene man kan. Jay-Z:s bästa tid har passerat. Nas har man inte sett på tio år. Wu-tang clan är döda och sitter i fängelse. Eminem och 50 Cent? Lil Wayne. "Vem?" ropar nog de allra flesta.
Jag är rädd att rockstjärnornas tid är förbi. För jag kan inte säga ett enda yngre band som på något sätt kommer upp i samma kvalité av låtskrivande och skapande. Nämn ett band som kommer turnera om 20 år, ett band som är lika intressant nu som i framtiden.
Så var ligger problemet? Tillåter vi inte band att växa och utvecklas längre? Har den genomsnittlige musiklyssnaren ADHD? Jag vet själv att jag allt för ofta tenderar att lyssna tjugo sekunder in i låtarna för att sen klicka vidare. Det är för lätt att ladda ner något nytt igen. "Äh, den här hade ingen krok. Nästa!"
När farsan köpte musik så hade han kanske råd med en eller två möjligen tre plattor under en månad. Sedan satt man fast med den musiken och studerade texter och albumkonvolut. Musikerna kunde ta större chanser, experimentera mer och utvecklas i sitt skapande.
Så har jag genom mitt eget lyssnande skapat mitt eget monster? Är det jag och inte industrin som dödat rocken? Jag vet inte. Men nästa gång något intressant kommer ur högtalarna lovar jag i alla fall att lyssna i genom hela albumet.
I övrigt: Folkrockshypen borde gå och lägga sig. Gräv upp era gamla Fleetwod Mac-album. Och fem plus till Luleås nya skatepark.