Låt mig få börja denna krönika med en, så gott det går, objektiv analys av mig själv. Den behövs, då jag senare kommer att ställa mig en fråga.
Det här är jag: En medelålders man med sambo och två ungar. Jag är, eller försöker vara, totalt fördomsfri. För mig har alla människor lika värde. Oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk tillhörighet. Jag och min familj umgås regelbundet med frisörbögar, sportfiskare, singelmammor, kulturarbetare, barnpsykologer, invandrare, poliser, journalister, företagare, personliga assistenter och diverse annat löst folk.
Vidare är jag sjukt svag för cykling, film och TV-spel. Jag gillar att klä mig snyggt och är jävligt vass på att knyta en fluga. Maten lagar jag själv. Halvfabrikat och micropizza serveras inte i vårt kök. På min kropp sitter två ganska stora tatueringar och jag planerar för fler. I skrivande stund lyssnar jag på en form av ambient techno av Monolog. I morgon kan det vara Kent, Springsteen eller Meshuggah i lurarna. Jag är uppväxt med Agne och Svullo samt Killinggängets humor. Generationsmässigt tillhör jag den så kallade "ironiska generationen" eller generation X.
Så till frågan. Om jag nu är så fantastiskt tolerant, upplyst och accepterande - hur kommer då mina barns tonårsrevolt att se ut? Min förhoppning är ju att mina värderingar kommer att överföras på de små liven. Men det är ju inte förrän i vuxen ålder man inser hur lik man är sina föräldrar. Så är det i alla fall för mig. Och det är just vägen dit som skrämmer skiten ur mig. För revolten kommer, vare sig jag vill det eller inte. Det är en frigörelseprocess. Den sista lilla biten av navelsträngen ska klippas.
För mig var det lätt. Långt hår och trasiga jeans - hepp, ett stycke ungdomsrevolt levererat. Hade det inte varit tillräckligt kunde man ju bli punkare eller, gud förbjude, göra hål i örat. Att få 40-talisterna att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet var i sanning inte särskilt svårt. Jag säger bara WASP och videovåld. Vår generation var för evigt förlorad och vi älskade det.
De här tankarna började snurra lite extra när jag i helgen fick äran att skriva min första recension. Den fanns att läsa i gårdagens nummer av denna eminenta blaska. Orkestern i fråga var inga mindre än dansbandskungarna Sten och Stanley. Mina erfarenheter av dansband är mycket begränsade. Jag insåg snabbt att jag med största säkerhet var yngst i publiken. Men se där trodde jag fel. På toaletten innan konserten träffar jag en vän. Det visar sig att han är där med sin 14-åring som älskar dansband (?!). Till saken hör att vännen ifråga själv är musiker och har varit enormt framgångsrik på hardcorescenerna i världen. Och hans son älskar alltså dansband.
Fadern fattar ingenting och tonårsrevolten är ett faktum. Så det är väl lika bra att börja förbereda sig. Om mina teorier stämmer, kommer mina tonåringar att bli hockeyspelande pingstvänner som lyssnar på lugna favoriter medan Grandiosan snurrar i micron. För hur tolerant och open minded jag än må vara, kommer de att hitta nåt som retar gallfeber på farsgubben. Konstigt vore det väl annars.