Det här med att man sitter och kollar på en film. Helt plötsligt och omotiverat brister alla ut i sång och ibland dans. Är inte det helt fantastiskt så säg? Jag vet att musikaler på film är lite av en vattendelare. Men som sagt. I just love it! Vilket är ganska märkligt då jag är något så överjävligt omusikalisk att Ingvar Oldsberg framstår som Pavarotti jämfört med mig. Det har gått så långt så att min 6-åring ber mig sluta när jag sjunger en god natt-visa.
- Du sjunger fel pappa.
- Nä, den går så där, säger jag.
- Inte orden pappa. Ljudet!
- Aha. Ok... förlåt.
Till detta hör att hon har ärvt sin mors exakta gehör och underbara röst. Och trots mina egna tillkortakommanden har jag ändå den här svagheten för just musikaler. Kanske är det så att nuförtiden har vi inga specifika skådespelare som bygger Hollywoodkarriär på att vara sång- och dansartister. Tänk Ginger Roberts, Fred Astaire och Gene Kelly. Dagens musikaler, för det kommer en lite då och då, castar den vanliga blockbustereliten. Det känns befriande på något sätt för en tondöv som jag. Ni måste ändå medge att Pierce Brosnan inte riktig håller måttet i Mamma Mia. För att inte tala om Edward Nortons insats i Woody Allens Alla säger I love you. Men det gör inget! Det gör det bara charmigare.
Musikalmotståndarnas främsta argument brukar vara att det är totalt orealistiskt och overkligt att man skulle brista ut i sång och dans mitt i en konversation. Vad tror de? Att det är på riktigt? Tänk istället att på två timmar ska en historia berättas. Att förmedla känslor, hur karaktärerna tänker, funkar klockrent med lite sång och dans. Öppna sinnet och se symboliken. Vidare kan man tycka att musikaler oftast består av ytligt dravel. Till dem ber jag att få rekommendera Dancer in the dark, von Triers fantastiska musikal så full av ångest att jag aldrig kommer att se den igen.
I kväll har även en annan miserabel historia biopremiär. Les Misérables har fått åtta Oscarsnomineringar. Hugh Jackman som gör sitt livs tolkning har redan vunnit en Golden Globe för bästa roll och min prognos lyder storslam på Oscarsgalan den 24 februari.
Nu undrar jag bara när vi får se ett svenskt försök. Eller rättare sagt om vi vill se ett svenskt försök. Jag tror tyvärr inte vi har det i oss. Må vara på en teaterscen men en skämskudde är nog på sin plats om någon är galen nog att testa på vita duken.
Till sist. Några musikaltips från olika eror:
¤ Klämkäck klassiker: Singin in the rain (1954)
¤ Baserad på en sann historia: All that jazz (1979)
¤ Rå-ångest: Dancer in the dark (2000)
¤ Komedi: Everyone says I love you (1996)
Tummen upp: En pilgrims död på SVT. Första avsnittet gick i söndags och jag kommer sitta klistrad. Långsamt och snyggt.
Tummen ned: Galornas tid är här. Precis som musikaler har vi det helt enkelt inte i oss.