Jag gick igenom en musikalisk nostalgifas för ett tag sedan. Man gör ju det lite titt som tätt. Den här gången gick trippen till slutet av 80-talet och min högstadietid. Kickar. Du ska va´ president. Fred. Thåströms skrovliga röst då i lurarna på min gula Sony Walkman sports. Nu, samma skrovliga röst fast streamat via Spoitfy, och ni vet ju vad som händer då. Inget är hemligt och genast en kommentar: Imperiet? Så medelålders, hehe.
VA!? Skulle Imperiet vara medelålders? Men visst är det så. Nostalgitrippar av den här digniteten uppnås bara i den åldern. Och gäller det musik man lyssnade på för nästan 25 år sedan kan man inte vara annat än medelålders. Hur fan nu det gick till?
Men kan det vara så att Imperiet gått och blivit musik för medelålders? Eller ännu värre - har Thåström degraderats till gubbrock? Vad är gubbrock? Det här måste redas ut.
För mig har gubbrock alltid varit den musik som mina äldre svågrar lyssnar på. Typ Rolling Stones, Dylan, Lou Reed eller gammal hårdrock som Deep Purple. Gubbar som sjunger för gubbar helt enkelt. Nyskapande på sin tid, men numer en form av mossiga klassiker för en åldrande "förstå sig på"-publik. Bestående av just gubbar. Tanter har ingen egen genre. Musikerna finns. Men Janis Joplin, Patti Smith och Blondie för att nämna några, kan liksom inte bli mossiga på samma sätt. Hmm... Jag måste snacka med Moestam om det.
Hur som helst är det dags för mig att vakna upp och agera min egen ålder. Eller så måste min syn på gubbrocken revideras. Att Imperiet numer tillhör detta mossiga sällskap, råder det ingen tvekan om. Men vilka fler? Eldkvarn och Lundell är självskrivna. Men Jakob Hellman? The Bear Quartet? Eller Bob Hund? De kan väl ändå inte kallas gubbrock... eller?
Jo, visst är det så. Enligt min nyreviderade syn på gubbrock sorterar jag nu all musik som jag lyssnat på i 15 år eller mer i gubbfacket. Inklusive grungeperioden komplett med Nirvana, Primus och hela konkarongen. Det rör sig om ett ständigt stigande hav av musik som fylls på ur en outsinlig ström från ungdomens källa.
Det har varit ett hårt uppvaknande. Men ganska skönt. Det jag förr kallade gubbrock är snart pensionärsrock. Den jag slipper således ett bra tag till. Och jag kliver ett steg tillbaka och njuter av min medelålder, även om den är av det yngre slaget. Nu vrider jag upp Sura baya Johnny på högsta volym, öppnar en påse bridgeblandning och läser på Aftonbladet.se att Bruce "The Boss" Springsteen kommer till Ullevi i juli. Biljetterna till den ultimata gubbrocksupplevelsen börjar säljas imorgon kl 09.00. Då kommer det inte att gå att ringa mig. Vi har en speciell relation jag och Bruce. Men det får vi ta en annan gång.