This is my church. This is where I heal my hurts. This is my church. This is where I heal my hurts. For tonight. God is a DJ.
Har du dansat så mycket att du liksom försvinner, inte ser eller hör de andra runt omkring dig? Har du dansat så mycket att det som eventuellt gör ont försvinner? Så mycket att kroppen liksom börjar gå per automatik tills kissblåsan hotar med att explodera? Då framstår brittiska Faithless hit God is a DJ från 1998 som ganska självklar.
Men. Förmodligen har du inte det – transdansat fyra timmar i sträck. I alla fall inte så ofta. För det går inte. Inte här. I Luleå. I Norrbotten. Förrförra helgen drog jag därför ned till Umeå där studenttäta Corona bjöd på Adrian Lux. Och om man bortser från parentesen att jag och mitt sällskap kände oss som Vuxna på stan (med obligatoriska ölsprut, ryggknuffar och tåstämplingar på dansgolvet) så var det dans, bara dans, som gällde.
Ja, det kanske låter som en 30-årskris men vad är egentligen radiohitsen på Ollan i jämförelse med guldkonfetti, femtonminutersremixar deluxe och ett helt hav som bara diggar? Vad i det är det som inte funkar här? När resten av Sverige, Europa – ja, världen – anser att Gud är en discjockey.
Det var under förra året som arenadansmusiken tog fäste på allvar. Att röja på klubb till den nya tidens rockstjärnor har vi såklart gjort betydligt längre än så, men det är ganska nyligt som house-dj:s toppar listor och säljer ut arenor världen över. Avicii sålde ut Globen gånger tre. Och dansfestivalerna är de som växer starkast, på indiepopens bekostnad verkar det som (hehe). Summerburst i Stockholm har redan sålt slut på sina 18 000 biljetter. Och så vidare, och så vidare.
En del riktiga housenördar tycker förstås att David Guetta, Swedish House Mafia, Avicii och Tiësto rear ut sina själar. Och de är ju faktiskt lite töntiga. I ärlighetens namn. Om man tittar lite för länge. Men vet du, det skiter man i när man står där. Djuuupt inne i dansen. Och kanske, kanske följer man till och med deras envisa exempel med att göra ett hjärta i luften. Så extra töntigt och härligt.
Och nu kommer någon säkert tycka att jag är gnällig och borde flytta till Stockholm. Men nähäni, jag trivs alldeles förträffligt här och vet att Stuk bjöd in Adrian Lux till sitt 40-årsjubileum (studenterna är bäst, ingen protest!). Och Rebecca och Fiona har varit här, liksom Marcus Price och Carli. Men jag vill ha mer, mer, mer! Inte nödvändigtvis stora artister, men att man kanske öppnar upp för det här tänket på stans, länets, uteställen. Alltså: Tänk mindre Finlandsfärja, mer Ibiza. Ungefär.
Förresten. Det där med 30-årskris. Jag tar tillbaka det. Min lite äldre kollega har precis fått Summerburst-biljetter av sin ytterligare några år äldre man. Yeah!
För övrigt: Adrian Lux genombrottssingel Teenage crime är fortfarande en av världens bästa. Nya Burning featuring Dante ligger inte långt efter. Och just ja! I går började TV 6 play sända dokumentärserien Heartbeats, där man får följa svenska älsklingarna Albin Myers, Adrian Lux och Nause. En dans på det?