Konserter i Storforsen är numera ett sällsynt fenomen, vilket jag (som för övrigt är född och uppvuxen ett par kilometer från forsen) tycker är ganska beklagligt. Att det under lördagskvällen gavs ett unikt tillfälle till musiklyssning just där, på den lilla scenen mitt i det vackra stenlandskapet, gladde mig därför enormt mycket. Evenemanget, kort och gott kallat Musikfesten, bestod av tre behagliga konserter av tre mycket olika artister.
Förberedelserna tar längre tid än väntat, och när Sanna Nielsen så småningom inleder sin konsert så har klockan passerat utsatt tid med drygt en halvtimme. Nielsen är på gott humör, och under sin spelning sammanfattar hon sina 16 år som artist med en frisk blandning av nytt och något äldre material. Hon berättar muntert om viktiga stunder och låtar i hennes karriär, och sjunger givetvis med proffsig pondus och energi. Själv har jag inte följt Sanna Nielsen genom dessa sexton pop- och schlagerfyllda år, och av hennes sex framträdanden i Melodifestivalen har jag endast sett ett. Det märks även att få i publiken har tagit sig till Storforsen för hennes skull, entusiasmen bland åskådarna kan beskrivas som ganska lam.
Sanna tackar för sig och lämnar scenen, och en stund senare gör en betydligt yngre artist entré med dunder och brak. Faktum är att Amanda Fondell själv bara är ett par år äldre än Sanna Nielsens hela karriär. Med tanke på att Amanda Fondells hennes egen musikkarriär kickstartades för endast ett år sedan, som bekant genom en seger i TV-succén Idol, måste hennes proffsiga rutin trots allt ses som rätt beundransvärd. Hon inleder med Nause-covern Made Of, en låt som faktiskt gör sig utmärkt i helt icke-elektronisk tappning. Hennes spelning innehåller egna låtar plus några väl valda covers, och hon lyckas bra med att få igång publikens yngre medlemmar.
Efter ännu en paus är det sedan dags för Musikfestens största dragplåster, en man som med sin monumentalt stora låtskatt länge har setts som en av landets främsta låtskrivare. Senast jag såg Mikael Wiehe var i vintras, då han gjorde en briljant spelning inför ett fullsatt Kulturens Hus. Jag hyllade honom i den recension jag skrev då, och kan faktiskt inte låta bli att berömma honom även för den här lördagens framträdande. Inledande Jag Har Vänner är klockren, och hela spelningen håller därefter förbluffande hög kvalitet. Vid ett tillfälle berättar han om hur artistkollegan och livskamraten Björn Afzelius en gång påstått att hans gitarr var fyra gånger bättre än Wiehes, eftersom den kostat fyra gånger så mycket som hans. Wiehe hade inte trott honom förrän Afzelius många år senare avlidit, och testamenterat gitarren till honom. Just den gitarren använder Mikael Wiehe under sin spelning i Storforsen, och hyllningslåten Den Jag Kunde Va tillägnas Afzelius. Hans i övrigt fyndiga och politiska mellansnack är roande men ändå gripande, liksom hans stycken om Titanic och om Keops Pyramid. Wiehes spelning är den sista och klart bästa under Musikfesten, ett evenemang som förhoppningsvis blir återkommande.