Mikael Wiehe blev under förra året tillfrågad om ifall han ville delta i TV4’s alldeles briljanta musiksatsning Så Mycket Bättre, och som tur är ställde han upp. Att han ens tackade ja till erbjudandet fick mig att höja något på ögonbrynen, med tanke på hur tillbakadragen och smått bitter hans framtoning varit under de senaste åren. Wiehes karriär är alltså en av de som, genom Så Mycket Bättre, har fått sig ett alldeles kollossalt stort uppsving under det gångna året. Detta demonstreras nu genom en stor rikstäckande turné, som pågått sedan i början av året och som under fredagen nådde ett alldeles slutsålt Kulturens Hus.
Det är en glad och oerhört charmig Mikael Wiehe som, strax efter klockan åtta, intar scenen tillsammans med sina två musikaliska kumpaner. Han ger direkt ett betydligt muntrare intryck än han gjorde senast jag såg honom framträda, då på Luleåkalaset 2009. Han inleder leende med en alldeles ljuvlig Nu kan jag gå ut och möta världen, och låter därefter föreställningen fortskrida i en mycket härlig blandning av gammalt och något nyare material. Att ta till sig Wiehes musik är enklare än någonsin, och den tjusiga pondus som denna man visar upp under fredagkvällen är mycket underhållande att iaktta. Den jag kunde va ochKeops Pyramid är ett par av de klassiker som tveklöst står ut som konsertens bästa stunder.
En rätt stor del av själva nöjet med Mikael Wiehes konsert visar sig dock, inte helt oväntat, ligga i hans högtidliga mellansnack. Att han under sjuttiotalet gjorde sig känd i den brinnande vänsterpolitiska musikrörelsen är en merit han såklart lever på än idag, och ständigt förnyar. Han jämför valprocessen inom den svenska Socialdemokratin med utseendet av Dalai Lama, skrockar gott åt sin egen berättelse om ett möte med Kristdemokraternas Göran Hägglund på ett tåg, och tillägnar besviket Vem kan man lita på till Barack Obama. Givetvis lika aktuell och uppdaterad som alltid. En lokal som Stora Salen passar varmhjärtade Mikael Wiehe alldeles utmärkt.