Det har gått drygt 30 år sedan Kajsa Grytt och Malena Jönsson släppte "Historier från en väg" efter Tant Struls uppbrott. Vatten har runnit under broarna och vägarna har både åldrats och förbättrats sedan dess.
Än en gång ska Kajsa och Malena ställa sig på scenen i Luleå med det smått legendariska materialet och det visar sig att de fortfarande har massor av historier från vägen – bara den senaste dagen.
Kajsa Grytt bubblar när hon berättar om taxins underliga väg, om hur hon nervöst ringde en sen Malena upprepade gånger, om dagens möten med Jari Happalainens syster och en bekant till hennes far och om att nästan börja gråta av medlidande för ett ledset barn på flyget.
– När vi klev på planet trodde min kropp att jag skulle åka till New Orleans, Zurich eller Wien – jag trodde att jag skulle utomlands. Jag fick försöka lugna mig och säga att vi ska till Luleå, säger Grytt.
Duon sitter i hotellfoajén timmarna innan konserten på Kulturens hus och med tanke på att 30 år gamla låtar står i fokus är det svårt att inte bli nostalgisk.
– När vi var här och spelade på 80-talet plankade Jari (Happalainen) och Matti (Alkberg) in på konserten, alldelens för unga för att komma in. De var jättesmå och ville kolla på oss, berättar Kajsa Grytt.
– Nu känner jag Jari jätteväl, men då kände jag inte till dem – de kände nog inte ens till sig själva (skratt).
Luleåproducenten Happalainen har samarbetat nära Grytt de senaste åren och Mattias Alkberg har hon bland annat träffat efter en intervju i Luleå i mitten av 90-talet.
– Då väntade Matti utanför för att han var ett stort fan, men han var så blyg att han inte ens vågade hälsa.
Vid flera tillfällen under intervjun smågnabbas duon, speciellt när turerna kring andra albumet "Den andra världen" ska redas ut. Hur kunde de bli överkörda av manliga producenter? När insåg de att det var fel? Hur många kvinnliga producenter finns det idag?
– Vi behöver inte hålla med varandra, men det behöver inte bli fight och bråk. Man har olika uppfattningar om saker och ting, konstaterar Malena Jönsson.
Annat var det sist de turnerade ihop i Norrbotten. Då umgicks Grytt och Jönsson konstant och diskussionerna slutade inte alltid vid ord.
– Vi bråkade väldigt mycket, och slogs. Vi hade några riktiga fighter för 30 år sedan, men nu är vi mycket coolare. Du är du och jag är jag, vi behöver inte hålla på och jiddra och noja, säger Malena Jönsson.
Och får medhåll.
– Nu kan man verkligen uppskatta tiden på scenen och musicerandet, då var det så jävla mycket med måendet – en sådan jävla neuros. Mycket med killar och relationer, relationen mellan oss, noja kring att vara dålig, ful och tjock. Så mycket bullshit, säger Kajsa Grytt.
När blev det slagsmål?
– Det var väldigt mycket sent på kvällen, efter en krogvända kunde det hetta till, säger Malena Jönsson och minns tillbaka till en blöt kväll i en norsk loge.
– Jag brottade ner dig och smällde igen en dörr, tjong! Så jävla nära att det smällde i skallen på dig.
De skrattar åt minnena och risken för att något liknande upprepas i Luleå är liten. Nuförtiden är det väldigt stillsamt, både på och utanför scenen. Till och med den gamla punkpubliken, som inte alltid är nykter, håller sig i skinnet.
– Jag tror att vi kan få till det trots att folk tagit en öl i baren, det är vår skill. Förr var det så och nu är det ännu mer så. Vi kan hålla rummet, konstaterar Kajsa Grytt.