Jag skyller på barnen: Nä, man orkar inte längre. Man får vara glad om man ids se ett avsnitt av True blood utan att somna i soffan. Eller: Så länge spjälsängen står i vårt sovrum blir det inget. Man kan ju inte ens tända lampan så vaknar lillen. Sen är man ju jävligt trött jämt. Den där "egentiden" som alla småbarnsföräldrar jiddrar om. Den går åt att vila upp sig. Så man orkar kliva upp klockan sex varje dag. Nej, någon tid till lättja finns minsann inte när man är småbarnsförälder. Det får man ta igen sen. När ungarna blivit lite större.
Det brukar låta ungefär så här. När jag skyller ifrån mig om varför jag har slutat läsa böcker. Jag har alltid läst. Förr höll man alltid på att läsa något. Enligt mig är det få uttryck som slår en god bok. Alla vet ju till exempel att boken alltid är bättre än filmen. Om det rör sig om en filmatiserad roman förstås.
Hur som helst har jag slutat läsa. Och detta har jag mage att skylla på mina stackars barn. Jag skäms och påminner mig om att be dem om ursäkt i framtiden. Nu har jag nämligen kommit till insikt.
Det började med en tågresa. Ett lysande tillfälle att ta upp läsningen igen. Perfekt, tänkte jag i min enfald. Inga ungar som förstör friden. Bara chips och Arne Dahls nya deckare Viskleken. Men en annan familjemedlem hade ju samma platsbokning som jag. Yuppienallen, eller smartphonen som det heter nuförtiden. Detta moderna sattyg måste ju såklart följa med. Med den lille Androiden följde dessutom hela bekantskapskretsen med. I form av dagens "heta linjen"- Facebook. Arne förblev oläst. Och istället blev det slentriansurfande och rekordförsök i Bejeweled blitz. Jag gillar i och för sig Arne Dahl på fejjan. Men jag tror han hade gillat att jag hade läst hans nya bok mer.
Insikten blev att jag måste välja att slå av telefonfan om den ska bli någon läsning. Inte bara telefonen förresten. Även dator och tv-spel måste stryka på foten. För tiden finns uppenbarligen, även hemmavid. Nu har jag gjort det. Jag har precis läst ut Viskleken. Den första i Herr Dahls nya svit. Om ni mot all förmodan har missat författaren Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter, uppmanar - nej, beordrar - jag er att omedelbums läsa hans tio första kriminalromaner om A-gruppen. Fantastiska böcker som speglar vår samtid. Smarta intriger. Här finns inga nedsupna polisgubbar med böjelse för klassisk musik. Heller inga missförstådda, socialt missanpassade ensamvargar. Här står gruppen i fokus. Lite som Fem-böckerna. Vanliga människor med vanliga problem. Men gör det nu! Slå aktivt av Wifi-funktionen på nallen. Nya kulturdödarappar som Wordfeud föds varje dag. Och du, passa på att läs.